En av mina favoritbloggare Sara Rasmus skrev ett fint blogginlägg igår, om såren i småbarnsåren. Har ni inte läst det ännu, så kan ni exempelvis göra det precis NUH. Jag kan känna igen så mycket.
Inte nödvändigtvis från den här gången, men från förra gången vi hade små barn i det här huset. Att få barn tätt sliter så fruktansvärt på humöret, på relationerna, på människan. Ingen gång är livet så hardcore som just i den där fasen Sara beskriver.
Gigantiska vågor av dåligt samvete kan fortfarande överrumpla mig när jag tänker tillbaka på hur skiiiit jag var som förälder när stora barnen var små. Jag blir så fruktansvärt elak när jag sover dåligt. Och ibland känns det som om jag inte gjorde någonting annat än skrek mellan åren 2010-2013. Antagligen var jag inte så hemsk som jag minns, men man minns ju alltid bäst det man gjorde fel.
Det är så jäkla svårt att vara människa och god hela tiden.
Och när jag ser på barnen i dag tänker jag att de har klarat sig rätt bra ändå. Och när jag ser på mig själv i dag så tänker jag att jag har klarat mig rätt bra ändå.
Men det trodde man ju inte där och då. När alla, vuxna som barn, trotsade och skrek lika mycket. Då levde man verkligen i tveksamhetens tid, som Lisa Ekdahl sjunger i en så fruktansvärt bra låt från 1994. Aldrig hade man väl trott att en mamma skulle komma ur det hela med förståndet i behåll, aldrig hade man väl trott att en parrelation skulle sluta i ett giftermål och aldrig vågade man chansa på att barnen skulle bli så fantastiska.
Men det blir bättre!
Och till er som kämpar – här kommer en fin låt!
Forever Jung 