Blicka oroligt över axeln.

61

 

Ja, jag vet, det är så urbota dumt att öppna Svenska Yles kommentarsfält, i synnerhet när det gäller attityder kring sexuella trakasserier. Jag hade tänkt mig en skön eftermiddagstupplur efter kaffet, men oj oj, jag fick skjuta på det en stund när mitt blodtryck sköt i höjden. Jag syftar alltså på kolumnen jag länkade till igår.

Läser kommentarerna och ser att så många gärna vill plantera in en liten, liten offerskuld. Det gör mig alldeles vimmelkantig. Att så många tycker att kvinnor måste inse fakta och acceptera verkligheten, det vill säga ”att män reagerar sexuellt och inte kan styra sina lustar”. Istället ska kvinnor undvika att försätta sig i situationer där de kan råka illa ut, helst också svälja myten om den okontrollerade kåtheten. Gulligt. 

Lite som den här snärttiga metaforen skriven av ”Pojken”:

 

”Om jag hade en kärra full med guldtackor som borde transporteras från ena sidan stan till andra sidan stan så skulle jag göra så här: lasta allt i en lastbil och frakta det mitt på dagen, möjligtvis med en polis med som eskort. Det skulle aldrig falla mig in att dra kärran helt öppet, full med guld, genom parker och skumma gränder mitt på lördagsnatten.”

 

Jag vet inte med er, men jag ser ingen hållbar och långsiktig lösning i att kvinnor ska söka skydd efter mörkrets inbrott. Klä sig icke-provokativt, hålla sig långt ifrån bubblande drycker och mörka gränder. Det är ingen ”verklighet” jag tänker ”acceptera”. Hur skulle det istället vara om män till exempel slutade våldta?

I precis varje diskussion som berör sexuellt våld (okej, alla dem jag har ramlat över de senaste åren) kommer vi förr eller senare in på: 1. offrets klädsel 2. offrets berusning. Rätta mig om jag har fel, men det verkar som om det ”korrekta våldtäktsoffret” blåser noll i alkotestet, är klädd i tjocka kläder och är på väg hem från sitt fastanställda jobb just innan mökrets inbrott 15.00. har hon gjort allt rätt. är det trovärdigt.

Men det blir däremot poängavdrag om hon kommer hemgående i klackskor klockan 4.00 efter krogen med 1 promille i blodet. Gud nåde mig om hon dessutom är ”en sådan som ligger runt”, har avslöjande kläder och frivilligt genar hem över Pappersbron (ja, då kan man ju nästan säga att det är fritt fram, va!). Vet ni? Så sjukt att vi ens ska diskutera vad ”en riktig våldtäkt” och ”provokativ klädsel” är.

Jaja, ständigt ska vi vara på vår vakt. Kasta rädda blickar bakåt och ”acceptera att världen inte är perfekt”. Eller så absolut inte.

Jag tycker det är USELT att så många bara tycks acceptera. Inte vet jag heller hur vi ska få slut på våldtäkter och övergrepp. Men jag tror mycket på att läsa kommentarsfält, bli arg, vägra acceptera, debattera och blogga om det.

Fan alltså.

Sexuella trakasserier.

Var och varannan i mitt Facebook-flöde delar Joppe Dikerts kolumn ”Om rätten att vara full, glad, ha svinkort kjol och bli lämnad ifred” denna afton. 

 

”När jag vaknar är jag naken från midjan neråt. Bredvid mig ligger en äldre kille som var med på festen, men som jag knappt pratat med under kvällen. Han tar mig på fittan, jag inser så småningom vad som hänt och rusar upp från soffan, tar mina kläder och går in i badrummet”

 

Sexuella trakasserier och våldtäkt har varit på tapeten den senaste veckan och för närvarande har 67 % av de 1500 personer som har svarat på X3M:s poll klickat ”ja” på frågan om de någon gång har upplevt kladd och tafs. Och jag gissar friskt att siffran i verkligheten är mycket högre. Nina Ahtola skrev till exempel i sin blogg:

 

”Varenda brud där ute har i något skede fått uppleva den här skiten. Obehaget att gå ensam på tomma mörka gator med en nyckel inborrad i handen och en iPhone på speed dial till 112”.

 

I likhet med många andra blir jag fullständigt galen när det plötsligt finns en syndabock (utlänningar! hjälp! skydda de finländska kvinnorna! ut på gatorna!). Den här känslan av otrygghet är absolut ingenting nytt och främmande för oss finländska kvinnor. Den har funnits med precis lika länge som man har förstått att vara rädd för den. Hela mitt vuxna liv har jag kvällstid gått hemåt med knuten nyckelknippa i jackfickan, telefonen i den andra, precis som Nina sa (konstigt att ingen var intresserad av att ”skydda mig” med till exempel gatupatrull då). 

Att bli påtafsad och utsatt för sexuellt trakasserier som kvinna mer regel än undantag i den verklighet som jag har levt i. I synnerhet om man har jobbat på bar och vistats ute i nattlivet bland berusade finländska män. Jag har själv jobbat som bartender under flera år och kan intyga att det inte är bara en eller två gånger som jag har haft berusade, tafsande händer på ställen där andras okända händer inte hör hemma.

Det är inte heller bara tre eller fyra gånger som jag har haft ölstopstorn lika höga som jag själv i båda händerna och plötsligt haft en hand mellan benen och ett hånflinande äckelfejs framför mig. Det är inte bara fem eller sex gånger jag har blivit kallad hora, fitta, whatnot när servicen inte behagat. Det händer – och har hänt – precis hela tiden (däremot är det faktiskt bara en gång som någon på Fontana har frågat paljonko maksaa att ta mig med hem). 

Jag ville spy på denna löpsedel i går, men i dag har jag samlat mig och insett att det trots allt (kanske kanske kanske) finns en början till en våldtäktsdebatt i det här landet (go Joppe, go alla som pratar om det!).

 

21