Etikett: Tro

Man ska rösta i alla val!

Vi hade en blogglista på Sevendays förra veckan, som gick under namnet #minkyrka. Som ni säkert känner till hör jag inte till kyrkan längre, men skulle ändå vilja slå ett slag för församlingsvalet som infaller i höst. Alla medlemmar som är över 16 år möjlighet att påverka hur kyrkan ser ut i framtiden. Och har man den möjligheten, så är man bara korkad om man inte använder den! 

Om det är något jag alltid kommer att tjata om i den här bloggen, så är det att alla människor (i alla fall alla vettiga människor, heh) ska rösta i alla val som finns. Den vägen kommer vi hela tiden närmare ett samhälle vi alla trivs i. Vare sig det är i en kommun, ett land eller i en församling. 

 

Ung predikant

Här stod min yngsta predikant
och mässade i söndags.

 

 

När jag hör ordet församling tänker jag: En gemenskap som känns främmande för mig. Jag har aldrig haft ett band till en församling eller till en kyrka. Men tycker till exempel att Amanda Audas-Kass alltid pratar så trevligt om sin församling, att det känns som en riktigt härlig gemenskap. Skulle gärna tillhöra en grupp där det finns människor från alla livets skeden (nyfödda, gamla, unga etc.). Det fattas mig. Men kan liksom inte tänka mig att det är en grupp som samlas kring Jesus, eftersom min relation till Jesus dessvärre är lika obefintlig. 

 

När besökte du senast en kyrka eller ett kapell och varför? Vad tyckte du? Kanske var det min faffas begravning? Nej, det var mitt fadderbarns dop för två år sedan i Vörå kyrka! Före det var det nog ett bröllop också! Oavsett om det har varit bröllop eller begravningar har det varit fina tillställningar. Trots att begravningar är sorgliga så möts man ju ändå i en värme tillsammans efteråt. Har egentligen bara goda erfarenheter av stunder i kyrkor. Trots att jag inte hörde till kyrkan fick jag ändå vara med på dopet där framme när mitt fadderbarn döptes – även om jag officiellt inte fick vara med på pappret. Både snällt och pikulite snopet. 

Och det måste jag också få säga: rent arkitektoniskt tilltalas jag storligen av kyrkor. Det är ju fantastiska byggnader!

 

Berätta något minne om din fadder, eller berätta om något som du har gjort med ditt eget fadderbarn? Har världens snällaste faddrar. Minns att jag alltid föreställde mig hur det skulle vara att flytta in hos dem när mina egna föräldrar dog (because that’s what man sa åt barn förr i tiden). Trodde liksom att jag skulle bo hos mina och Lotta skulle bo hos sina (var lite orolig eftersom Lotta inte kände sin gudfar, eftersom han hade separerat från gudmor – hur skulle det gåååå? Haha!). Själv är jag världens i särklass sämsta fadder. Har två fadderbarn och jag sköter mina åtaganden väldigt illa. Kanske någon gång får jag ett uppsving!

 

Om jag fick bestämma i kyrka och församling, då skulle jag satsa på: Till saken hör att jag många gånger tänkt att det faktiskt skulle vara helt rimligt för mig att skriva in mig i kyrkan igen. Inte på något sätt på grund av. min tro, utan mest för att jag tycker kyrkan gör bra saker. Kyrkans utlandshjälp. Gratis familjerådgivning. Stöd för utsatta etc. Kyrkan erjuder massor av bra hjälp. Som jag gärna skulle understöda. Men tillbaka till frågan: Jag skulle fortsätta satsningen på samhällsansvar. Och trycka på i jämlikhet- och jämställdhetsfrågor. Tycker till exempel att kyrkan jobbade föredömligt i flyktingkrisen. Det är bara trist att jag inte alls känner mig bekväm med Gud – och det känns nästan som en förutsättning för att man ska vara med och leka. Eller det är det kanske inte, men för mig är det en dealbreaker. 

 

Visste du att kyrkan är en demokratisk organisation och att det är församlingsval i november? Tänker du rösta i valet? Känner du kanske någon som ställer upp som kandidat eller funderar du själv på att göra det? Jag känner till valet, men inga kandidater. I en idealistisk värld skulle min vän Liisa Mendelin ställa upp och jag skulle få rösta på henne. Men nu har jag inte rösträtt. Men du som har ska verkligen använda din! På någon riktigt härlig typ. Församlingsvalet äger rum 18.11.

Recension: Till alla goda människor och vanliga dödliga.

Tillallagodamanniskorochvanligadodliga

 

Redan innan den här boken skrevs, längtade jag efter den. Och där står den nu i min bokhylla! I flera omgångar har Amanda nämnt att hon drömmer om att ge ut en bok. Och det visste vi ju hela tiden – att den här boken kommer. 

Och på något sätt förstod jag ju också, redan innan jag läste den, att det här är en bok som jag kommer att tycka om. Så är det ju oftast när man läser böcker skrivna av personer man genuint gillar. Jag tänker att det är svårt för er att ta min recension på allvar eftersom ni känner till detta, men hear me out. Jag ska snart förklara varför den är så bra.

”Hur känner ni varandra då?” frågade Matheo i dag när Amanda var här och åt glass. Precis som med de flesta andra författare jag tycker så mycket om (Jungersten, Klingenberg, Öhman etc.) har bloggen en stor andel. Här har vi fått upp ögonen för varandra. Det känns som vi som bloggade för tusen år sedan har ett starkt band till varandra. Känner liksom att vi hör ihop. De är alltid en chattråd ifrån och känner liksom alltid att de fattar när det är nåt man måste lufta (vilket händer ganska ofta).

Men ja – boken. För det första uppskattar jag storligen formen boken är skriven i. Boken består av 29 kortare texter. Tänk er lite maffigare blogginlägg. Vissa längre, vissa kortare. Tycker det är skönt att kunna pausa precis var som helst utan att vara rädd för att tappa tråden. Här har vi 29 helt separata texter som kan läsas en i taget, här och där. Eller alla efter varandra. Eller bakifrån fram.

Även om de inte alls är uppbygga på samma sätt, så tyckte jag också om kapitelfördelningen i Peppes senaste bok ”Livet & patriarkatet”. Kapitel som inte direkt hänger ihop – det är tydligen min grej (kanske också därför jag tycker så mycket om böcker där gamla journalister samlar alla sina bästa kolumner).

Att läsa Amandas bok är lite som att få hennes blogg serverad på silverfat. Man får liksom gotta ner sig totalt. Tycker man om Amandas blogg, så kommer man att tycka om boken. Tycker man om boken, kommer man att tycka om Amandas blogg. 

 

amanda audas kass

 

Av alla ämnen som Amanda berör i sina texter (i både blogg- och bokform) uppskattar jag allra mest de som rör tro och kristendom. I hela mitt liv finns det exakt en person som har pratat ett kristet språk som jag förstår – och det är Amanda. Tack vare henne kan jag greppa så mycket mer.

Här finns så många tankeväckande texter (tycker t.ex mycket om den som börjar med orden ”Nästan varje dag skäms jag över att vara kristen” och den där om eleven som utvärderade Amanda med orden ”Du är en jättebra och rolig lärare. Bara du inte låter din kristna sida komma fram i klassrummet”). På ett så smidigt och snyggt sätt lyckas hon förmedla hur de som kallar sig troende – för att citera direkt – alltid börjar lite på minus.

Och jag fattar precis. Jag vet ju hur jag själv resonerade kring kristna när jag var yngre (och då är jag inte ens born and raised österbottning). Jag vågar faktiskt påstå att Amanda har en stor andel i min (om jag får säga det själv) vidgade syn. Ännu för tio år sedan var det helt omöjligt för mig att förstå hur folk liksom kunde ”tro på Gud”. Nu förstår jag att det egentligen inte alls handlar om att tro på Gud på det sätt jag trodde. Men det är en helt annan diskussion (på samma tema rekommenderar jag förresten boken ”En liten skillnad” som jag bloggade om för dryga tre år sedan). För mig kommer Amandas tro alltid vara ett plus.

Fast egentligen är det här inte alls en bok om Gud. Lika mycket är det än bok om att vara tillräcklig, om att prestera, om familjeliv, om sorg, om tröst, om städning, om orättvisor, om nåd och att fulgråta på barnens dagisavslutning. Fina små nedslag i vardagens allra vanligaste, mänskligaste känslor. Jag fattar inte hur hon gör, men alla ord som kommer ut är så snälla, så förlåtande, så icke-dömande. En förmåga som fler med fördel kunde välsignas med 2016.

När Amanda hade åkt hem i dag öppnade jag boken igen och hittade världens – på riktigt – finaste signeringshälsning (nu tycker jag om möjligt ännu mer om henne). 

Hyllning härmed avslutad.