Tv-tips: Från 70-tal till nutid.

skärmavbild 2019-01-06 kl. 10.08.49

Precis som övriga internet har jag sett Jonas Gardells tredelade dramaserie ”De dagar som blommorna blommar” under julledigheten. Blev mycket berörd av hur vi mycket sorg och smärta vi människor tenderar dölja bakom fasaderna. Har du tre timmar över den här sista söndagen av jullovet, så vet du minsann vilken serie du ska klicka play på.

(Om inte för de hjärtskärande människoödena, så för den ursnygga 70-tals estetiken som fick mig att dregla. Möblerna! Tapeterna! Frisyrerna! Klädena!)

Serien tangerar också Estonia-katastrofen på 90-talet – och det slog mig hur otroligt det ändå är att inget nordiskt filmbolag tagit sig an hela den historien (nu när jag googlar ser jag att det finns någon usel tysk-brittisk Baltic Storm från 2003). Kanske behöver det gå en viss tid innan folkets sorg har lagt sig på en rimlig nivå och de mest smärtsamma minnena har bleknat. Ändå oklart om jag skulle palla att se en dylik film. Tjockångest redan av detta.

Tycker att den här serien gav mig lite samma sorgsna vibb som Alex Schulmans bok ”Bränn alla mina brev”, som jag för övrigt också kan rekommendera varmt nu när jag en gång är i gång med tipsrundan. Hjärta och smärta. Och berättelser som överspänner flera decennier och som visar hur svårt det är att fly från sin historia.

Utan att spoila slutet kan jag säga att slutorden var bland de vackraste jag hört. De lät ungefär så här: Människor är tillfälliga. Se till att plocka blommorna de dagar som blommorna blommar. Instämmer helt. Nu ska vi njuta av den tid vi får!

Tips, tips.

Vi har inte lärt oss någonting.

Igår kväll såg vi, precis som övriga världen verkar ha gjort i helgen, dokumentären True Stories om Aviciis uppgång och fall (finns på Netflix!). Var alldeles full av argbubbel när jag gick och lade mig igår.

Konstaterade att vi verkligen inte har lärt oss någonting.

Filmen är en klassisk – och så tidstypisk – stilstudie i hur en ung människa pressas rakt ner i utbrändheten. Det var verkligen magont deluxe i mig när Tim desperat försökte säga att han inte orkar, och faktiskt inte alls vill, fortsätta turnera. Att han vill ställa in resten av turnen och ingen (herregud, ingen!) lyssnar. Eller de kanske hör honom, men det kostar för mycket.

Bara lite till, bara lite till.

Av erfarenhet vet jag hur svårt det är att stoppa ett hjul som har rullat lite för långt, lite för hårt. Och då rullade mitt liv sannerligen inte ute över hela världen med miljontals dollars och hundratusentals människors förväntningar på mina axlar, så kan inte ens föreställa mig hur svårt det måste ha varit för Avicii.

Men mitt i känns det precis så där. Att det verkligen inte går att stoppa skiten. Vad jag kan se gör Avicii precis allt rätt (han säger till, försöker komma loss, pratar högt om sin ångest etc.), men som jag ser det har han inga människor runt omkring som tar honom i handen. 

Jag tycker kanske att själva dokumentären är ganska taffligt gjord (alldeles för mycket fansfrieri), men Tims rop på hjälp skär mig verkligen i hjärtat. Han gör allt rätt – och hur mycket bromance vi än ser i teamet – så upplever jag ändå det hela som ett stort, fett svek mot en plikttrogen, ung arbetsnarkoman.

Tycker Mia Skäringer fångade det mest svidande – och beskrivande – ögonblicket på insta:

 

avicii

 

Lägg på lite fysiska hälsoproblem och nervositet som lätt leder till missbruk (”ett par drinkar före spelning ba”). Hade ju också en bukspottkörtelinflammation i samband med mina gallproblem för några år sedan, och kan så totalt relatera till hans smärta. Jag klarade knappt av att titta på hans manager utan att kasta ägg på teven igår.

Fattar att nöjesbranschen är speciell. Och att artistlivet inte går att jämföra med något annat. Men jag tycker ändå att det är häpnadsväckande att det inte visas någon lyhördhet (i alla fall inte så här framför kamerorna). Ingen empati. Ingen vilja att värna om en begåvad pojkes känsloliv. Liksom vad hjälper det att män pratar om känslor om det ändå inte finns någon som lyssnar? Tycker kanske att folk som arbetar runt artister pikkuhiljaa kunde komma fram till 2018. 

Vi behöver inga fler Amy Winehouses.

Och slutet på dokumentären (ska det föreställa någon slags happy ending?). Tycker det är ett sånt sorgligt hån mot Tim att fläska på med bilder från hans sista stora gig och avslutningskonsert på Ibiza. När hela filmen handlar om att han verkligen inte vill göra just det, eftersom det ger honom ångest. Men också här tjejgissar jag att det gjordes – ylläri ylläri – för fansen. Som i förlängningen betyder: pengarna. 

Vi ser det här överallt. Unga, begåvade människor som faller som furor under pressen att leverera.

Och som vanligt lär vi oss ingenting. 

Eller?

När skammen hamnar fel.

Föreställ dig en liten småstad var som helst. En osäker 14-årig flicka som inte vill bli något annat än omtyckt och accepterad. Som blir smickrad av äldre pojkar som vill hänga med henne. Som dricker sanslösa mängder alkohol för att inför dem visa sig orädd. Som halvt förlorar medvetandet. Som slocknar.

Igår gjorde jag något så ovanligt som att se samma film två gånger. Har tänkt se den så många gånger, men inte kommit mig för. Först såg jag Audrey and Daisy helt ensam (med spända knytnävar och tårar i ögonen). När sluttexterna rullade kom Sami hem och jag sa att han MÅSTE se dokumentären jag just såg, så jag lade på den en gång till och såg den igen (med lika spända knytnävar och tårar i ögonen). 

Följande text kan innehålla spoilers, så om du vill se dokumentären med helt oförberedda ögon ska du pausa här och återvända efteråt. I stora drag skulle jag säga att den handlar om skam som placeras på fel personer, på ett sätt som är fullständigt vidrigt – och inte helt ovanligt 2016.

Ja, vad tror ni händer efter att flickan domnat bort? Man kanske tänker att det finns bra typer som klappar om, kör hem eller bäddar ner. Ringer hennes föräldrar. En fjortonåring som dricker 10-12 Tequila-shots på en kort stund, på sin första fylla, kan behöva lite omtanke. 

Men så går det varken för Audrey eller Daisey (eller Paige eller Delaney). Det här är tre separata berättelser från tre amerikanska småstäder. Men inledningen är alltid den samma. Alla tre utsätts sedan för sexuella övergrepp av pojkar de vill imponera på (och litar på). Men i relation till vad som händer sedan, kan man konstatera att det var bara början.

För sedan börjar helvetet.

Det är svårt att känna något annat än ilska när föreställer sig den förödmjukelsen. Flickorna trakasseras på ett helt sjukt sätt på nätet och i skolan. Nakenbilder sprids och ingen tror dem. Alla vänder dem ryggen. Horor. Där fick de så de teg.

Den här absurda mängden skit som flickor hamnar ta slutar aldrig att förvåna. Allt de vill är att bli lite hederligt omtyckta och det här är vad de får.

Audrey vaknar följande morgon med sprittusch över hela kroppen. Inget minne av vad som hände. Men hon lär få veta. Förutom att två manliga klasskompisar har klätt av henne, fingrat på henne, skrivit vidrigheter över hela hennes kropp och målat halva ansiktet svart, så har de också tagit bilder på henne och visat runt. Föreställ dig fiilisen att komma till skolan.

Inom några dagar ber hon sin mamma hämta henne från skolan mitt på dagen (”jag pallar inte mer”) och hänger sig i badrummet samma eftermiddag.

Daisy vaknar följande morgon, i frosten på gräsmattan utanför sitt hus. Håret har frusit till is och hon minns ingenting. Meeen hon lär få reda på att tre av hennes storebrors bästa kompisar satt i källarrummet där hon avslocknad våldtogs av en fjärde. Söps full. Filmades. Dumpades i gräset.

Ni ser mönstret. 

Och de här pojkarna som är omtyckta, skyddade idrottare. Som frias och kan fortsätta livet som vanligt. Och shitstormen på nätet – och i lokalsamhället – som totalt välter omkull flickorna (och deras familjer). Lögnare. Uppmärksamhetssökare. Skanks. Mot slutet vill de knappt vistas ute. De som överlever flyttar (eller det är Daisy illa tvungen till slut för någon bränner ner familjens hus).

Det här säger så mycket om så mycket.

De här flickorna gör ingenting fel. De bara vill väl och får bära all skam. För något de inte önskade eller bad om. De här pojkarna gör allt fel (utnyttar sin makt, går över gränser och begår brott) och får sedan gå vidare som om ingenting hade hänt. Skrek i soffan efteråt: FOLK MÅSTE PRATA MED SINA POJKAR!!!!!!!

Också tonåringar borde ju rimligtvis kunna förstå att man ger ett glas vatten, plåstrar om och ringer till någons föräldrar (vi blir inte arga) när någon har slocknat. Man klär INTE av, våldtar, fotar och sprider på nätet. Om det är något jag önskar att vi pratar med våra barn om så är det just det här. Kanske till och med ser den här dokumentären tillsammans med våra tonåringar.

Vi skrattar aldrig åt någon som blir hånad. 

Vi shamar ingen som berättar sin sanning.

Den där vidriga misogyna sheriffen som i slutet berömmer pojkarna för att de har glömt och lagt det här bakom sig – till skillnad från flickorna som bara har fastnat och inte tagit sitt ansvar – ja, man hoppas karma hinner i kapp honom (förlåt).

Det här flickorna som överlevde gjorde allting rätt. De berättade, de stod upp, de anmälde. Och samhället svek dem big time. 

Okej, en upprepning till: FOLK MÅSTE PRATA MED SINA POJKAR!!!!!!!

(och visa Audrey and Daisy för sina flickor)

 

Mammor.

mammor

 

Jag vet att jag har tipsat om det här förr, men alltså HOHHO så jag skrattar när jag ser komediserien Mammor. Introducerade den för Sami igår kväll och det blev sällanskådad skrattfest. Att den heter Mammor betyder inte att pappor och andra mänskliga varelser också kan skratta så tårarna sprutar. Serien består alltså av massor av korta sketcher och scener. Mycket stor igenkänning om man befunnit sig i närheten av folk som har barn 2016. 

Det händer ju sällan att man tycker något är så roligt att man måste flämta högt, men alltid när jag ser på Mammor så brister jag ut i råmande (ja, koråmande) gapflabb. I serien finns så otroligt många tassiga karaktärer från samtiden (man blir riktigt knäckt över att man inte har kommit på dem själv).

Så sjukt usel och hysterisk humor. Gör din söndag lite roligare, vetja.

Här kan du kolla.

Sofia Jannok.

 

Eftersom jag ser mig själv som din personliga tipsare, ska jag komma med ett bra tips som råkade komma i mitt synfält för någon dag sedan när jag låg och kollade tablå-tv i min sjukstuga. Det är ju trots allt tisdag. 

På SVT visas nu en dokumentärserie i tre delar om Sápmi-artisten och klimataktivisten Sofia Jannok. Eftersom jag tyckte hon verkade som en riktigt bra och smart person ser jag mycket fram emot nästa avsnitt. Tänk att det finns så himla många coola människor som man inte känner till! Bra typ, bra budskap, spännande outfits och ny musik (tycker inte ni också att hon påminner lite om Hanna Enlund?).

Trots att jag är en del av en minoritetsbefolkning är det ändå svårt att relatera till samekulturen. Men känner ändå en så stor kärlek till den. Och en skyldighet att lära mig mer. Har också upptäckt att Sofia Jannoks musik (och joik överlag) är skön och lugn för en stressad själ.

Här kan ni kolla på första avsnittet av ”Världens Sofia Jannok” på SVT Play.

Tips på bra skräp-tv.

På torsdagmorgon när jag åkte till jobbet var det rabalder i finsk morgonradio. Jag vet inte om ni har råkat kolla på ”Yökylässä Maria Veitola” på mtv3, men det är på ett ungefär en finsk variant av ”Berg flyttar in”. Maria Veitola är för övrigt en kvinna jag diggar. Har alltid tyckt att hon är en av de skarpare programledarna här i landet. Kvällen före hade avsnittet där Maria besökte designern Risto-Matti Ratia och hans fru Anu Saagim sänts på tv. 

Maria Veitola var själv med i radiosändningen och pratade om hur obekväm och dålig stämning det hade varit hemma hos paret. Hej och hå. Hade aldrig hört om programmet innan, men det lät så frestande att jag var tvungen att kolla på avsnittet lite senare när jag kom hem. 

Det var ett mycket fascinerande program. Kanske främst för att de inte var så måna om att .. tja .. framstå som schyssta? Själv anstränger man ju sig som en dåre för att hela tiden verka trevlig (egentligen är jag ju relativt evil, men det vill jag helst dölja, ehe). 

Om ni vill idka lite språkbad (skräpbad?) och spana in en finsk motsvarighet till Svenska Hollywoodfruar-Gunilla (blev osäker nu, heter hon ens så?) kan ni gå in här. Klicketi klick. Ta det som ett söndagstips.

 

Skarmklipp

Så länge man kan gå och skratta

 

Eftersom vi har bäddat ut soffan och tillbringat mer eller mindre hela dagen framför tv:n blev vi mycket tacksamt serverade Hjärtevänner direkt efter dagens BUU-klubben. Senast i går kväll pratade vi faktiskt om Hjärtevänner med mommo och mamma (som också är hängivna fans av programmet). Har inte sett den här säsongen och blev så hjärtans glad när jag äntligen ramlade över Magnus med vänner av misstag.

 

Pratade lite om mental ålder över frukosten i morse. Mommo är ju en sådan som känns evigt ung i sinnet. Hon känns som 60 för mig. Ungefär där har hon stannat. Trots att det faktiskt var 15 år sedan. ”Nå, det värsta är ju det kroppsliga förfallet för en så här ytlig person som jag, när man ser sig i spegel och bara är FUL”, sa hon. Skrattade gott, för det var så väntat.

 

Hoppas innerligt att jag har fått samma gener. Att jag kan springa runt som en galning, tillbringa sommaren i skärgården, resa stup i kvarten, hälsa på mina barnbarnsbarn på andra sidan av landet och bo på tredje våningen utan trappa när jag är 75. Att fulhet är ett problem man hinner tänka på. Då vet man att livet är ganska gött.

 

”Så länge man kan gå och skratta är det inget problem”, sa den ljuvliga damen i dagens avsnitt av Hjärtevänner. ”Ja, när man blir tyst – då först ska man bli orolig!”, kontrade herremannen. Och där har nog mommo inget att oroa sig för. Har aldrig träffat någon som oavbrutet orkar pladdra i takt med Milken. Tappade räkningen på antal omgångar Alias de spelade nu i helgen.

 

Men tillbaka till Hjärtevänner: Fick gråtkramp i halsen mer än fem gånger. Magnus gör helt otroliga intervjuer just nu. Kan inte minnas när Svenskfinland senast har levererat så här fina, innerliga personporträtt. För att inte nämna castingen. Så fantastiska, så finurliga, alla.

 

Alla är vi barn innerst inne och det gäller att leva medan man kan. Dagens avsnitt av Hjärtevänner får ni inte missa. Vad ni än gör just nu. Avboka. Pausa. Se detta:

 

image158