Etikett: Utmattning

Mål: Tagga ner i höst.

Helg, helg, äntligen helg!

Aldrig har jag känt att helgen kom så lägligt som den här veckan. Med en febrig och ögoninflammerad bebbe har veckan varit lite grötig. Speciellt när man själv har odlat lite kaktus i halsen. Men i dag har jag fått vila och softa. Det märks ordentligt att hösten har kommit med kraft nu. Alla näsor rinner och det börjar vara mörkt på morgnarna när klockan ringer. Har ni märkt?

Ändå tycker jag att orken är hyfsat schysst. Pratade faktiskt om det i morse när jag började morgonen hos min bästa frissa (var med och gjorde lite innehåll till deras kanaler). Att mina erfarenheter efter utmattningen har gjort det så mycket lättare för mig att mäta min ork. Jag vet minsann hur det känns att ha noll ork. Och hur man märker när man är på väg i fel riktning.

IMG_4012 3

Jag har säkert aldrig i mitt liv jobbat så här mycket som nu. Men det behöver jag också göra (man kan som känt inte bromsa sig ur en uppförsbacke, hah). Som jag ser på det är det en slags investering i mig själv och i min framtid (förlåt för urtöntig sägning). Men den här gången har jag också återhämtningen med mig. Förr sket jag i sånt. Vila, vadå?

Jag tror att man kan kan gå an som en dåre, om man ser till att sova och lata sig mycket efter jobbet. Har kanske aldrig i mitt vuxna liv sovit så mycket som under det gångna året (snittar 8-9 timmar varje natt – vilket är helt lagom för mig just nu). Så skönt att få vakna och oftast känna att man är .. färdig? Och inte så där som i veckan när vi skulle till pyjamaståget och hade sovit dryga två timmar.

IMG_4024.jpg

Under hösten eller vintern kommer det säkert dyka upp ett klipp när jag pratar om ork och kraft i Ektas flöden. Håll utkik!

IMG_4016

Speciellt nu under hösten märker man ofta att det kommer dippar i orken. Och ibland önskar jag också att man skulle få gå i ide under svarthösten. Eller i alla fall få vara lite mindre produktiv. Dessvärre finns det inte riktigt utrymme för sånt i ett system som bygger på att vi ska maxa skiten ur oss (jobba jobba joo-oobba). Istället får man kanske varva ner lite mer på fritiden. Tänker i alla fall jag göra i höst!

Målsättning: Kanske börja se på tv igen? Ni vet, slötitta så där som förr i världen. Kanske vore det nåt?

6 självklara steg rakt in i utbrändheten.

2018 04 26 12.51.01 1

 

Klockan tickar snabbt neråt nu. Det återstår ungefär en månad innan jag ska in i arbetslivet igen. Människor! Luncher! Hjärngympa! Cykla till jobbet! Schlutt kaputt är den här mammaledigheten i medlet av maj. Iiik.

”Nå, vad är planen om det börjar snurra för hårt igen?” frågade en sträng person häromdagen (eller som hon också kallas: min mamma) och syftade på att jag borde ha en utstuderad strategi för att undvika att slira ner i utbrändhetsträsket.

Det var inte en helt orimlig fråga, faktiskt. Det här är trots allt första gången jag ska jobba heltid sedan jag föll av stolen i mitten av 2015. Jag känner mig 100 % redo, men man kan ju omöjligen veta hur det känns innan man har försökt. Jag tror ju att jag har en större medvetenhet kring mitt eget beteendemönster som gör att jag inte ens kommer i närheten av nödbromsen den här gången, men det är ju bara spekulationer.

Däremot vet jag mycket väl vad man ska göra om man vill slira ner i utbrändhetsträsket. Och som den goda kamrat jag är, så ska jag dela med mig av den mycket utmärkta listan:

 

6 självklara steg rakt in
i utbrändheten

 

1. Jämför dig med andra. Gärna med sådana som har bredare erfarenhet än dig. Som verkar ha kommit till en plats där du gärna ville vara. Obs! Det går lättare om du letar fel och brister i dig själv.

2. Utgå gärna från att folk kommer att bli besvikna. Inte bara på det du gör på jobbet – utan också på dig som människa. Se till att ha den kritiska, utomstående blicken påkopplad – och riktad – mot dig själv.

3. Gå inte vidare. Gräv med fördel i ditt inre och plocka fram situationer, jobb och delar du skäms över. Låt skammen skölja över dig. Gå tillbaka dit gång på gång på gång. Varför leva i nuet när man kan slussas bakåt eller känna oro inför framtiden?

4. Ta dig tid att fokusera på det du kunde ha. Om du hade gjort så. Om du hade gjort si. Om du ändå kunde få till den biten i ditt liv. Tänk igenom allt du inte har – och insup en gnutta bitterhet.

5. Alla är stressade – vänj dig! Kronisk huvudvärk, trötthetsdimma, sviktande närminne och bristande immunförsvar ska väl inte vara så farligt? Varenda en människa är ju stressad i dessa dagar, så det är nog inget att ta på allvar. Det hör till. Ryck upp dig!

6. Jobba utan mål, ramar och feedback. Eftersom ingen har sagt hur du ska göra, eller kommenterat om det du på jobbet är rätt, så kan du kanske utgå från att de inte riktigt gillar det? Dags att gå kliva upp en nivå för att göra chefen nöjd! Jobba liiite hårdare, liiiite längre, liiiite mer. Och kommer det ingen feedback då heller, så ska du nog ta i lite till. Om det känns svårt: se punkt 2.

Lycka till, där nere är det svart!

Skala bort livets beståndsdelar.

Jag skrev ju om trötthet häromdagen, om att man inte ska låta tröttheten bli ett normaltillstånd (även om det kanske är fel årstid att påstå något sånt, just när det är som mörkast och allt känns mer eller mindre hopplöst). Men som vi alla känner till så är det ändå en milsvidd skillnad mellan vintertröttman och utbrändhetströttman. 

Jag vet inte hur noga ni öppnar kommentarsfälten i den här bloggen (gör folk sånt längre, läser kommentarer?). Men just under det inlägget fick jag en bra fråga:

 

”Usch ja! Jag undrar; Vad skippar man om man redan tycker att de yttre ramarna är avskalade? Jag har varit på vippen att bli ordentligt utbränd i snart ett och ett halvt år. Har tre barn, 7,9 och 11 år. En man som jobbar skiftes, jag själv jobbar 70% och älskar mitt jobb. Försöker skala ner på allt; hobbyn, städning, matlagning osv. Jag kan ju inte bara ligga på soffan med barnen och mår också bra av att röra på mig och vara ute. Är det ”endast” att fortsätta jobba med det inre som gäller? Blir tyvärr lite provocerad av alla som skriver skala ner, avboka, tacka nej. Finns inte så mycket mer jag kan hoppa över. Önskar konkreta exempel på vad ni andra lämnat bort i ert liv.”

 

Jag svarade redan på den frågan i kommentarsfältet (nå, ni kan läsa där vad jag skrev). Men kortfattat sa jag ungefär att man inte kan skala bort livets beståndsdelar i det oändliga. Småbarnsåren är tunga hur man än vänder på steken. Och man kan ju, precis som frågeställaren skriver, inte bara sitta inne och överleva (det om något är ju ett skit liv).

Att jobba med det inre är säkert viktigt det också, men jag tror faktiskt inte att det är någon räddare i nöden. När det kommer till utbrändhetströttman så tror jag på konkreta handlingar i vardagen. Vad som behöver stuvas om i ditt liv vet bara du själv. Men det som jag tror har varit räddaren i min egen nöd är det faktum att jag har prioriterat tre viktiga punkter. 1. Fler ensamma hemmakvällar i långkalsonger 2. Mera halvfabrikat i matväg. 3. Max en hobby per barn. 

Jag har tidigare varit en extremt social varelse. Jag älskar fortfarande folk, men märker att jag mår sjuhundra gånger bättre när jag får ladda mig lite oftare. Med böcker, med egna skriverier, med poddar, i långkalsonger. Man måste inte delta i varje social aktivitet som erbjuds. Man måste inte heller ha gäster varje ledig helg. Och man kan äta lunch hemma framför datorn. Nudlar, om man så önskar.

Maten, ja! Punkt två. Jag vet att barnen förtjänar näringsrik och bra mat när de växer och lägger grunden för allt, men alltså ingen dör av fiskpinnar nu som då (ja nå, det skulle vara fisken då). Man får äta knackisar. Man får äta spenatplättar. Och vad man nu gillar. Matlagning är så fruktansvärt boring och tidskrävande i vardagen. Är helt säker på att det vi äter duger. Som förälder kan man inte överprestera på alla områden (eller jo man kan, men till vilket pris?). Jag kanske inte maxar tallriksmodellen alla dagar, men å andra sidan läser jag massor för mina barn. Här får man bara vara sträng med sig själv och säga: KLART SOM FAN ATT DET KUNDE VARA BÄTTRE, MEN NU ÄR RESURSERNA INTE OÄNDLIGA. BASTA!

Och så sista punkten. Om att det bara förekommer en hobby per knopp. Här tycker jag det kan vara bra att minnas att när det kommer till hobbyn så ska hela familjen må bra. Eller det gäller egentligen alla punkter. Man behöver se familjen som helhet. Vad innebär det för hela puljun om alla har en massa hobbyn varje kväll? Det är inte så att det här är en egoistisk grej (typ ”jag är utbränd, så jag orkar inte skjutsa runt på mina barn”), utan jag vill också att barnen ska få den vila de förtjänar. Jag tycker de behöver slappa kvällar – också. De har så himla mycket action i livet ändå. Vill lära dem vikten av vilan. Att en uuuurtråkig kväll hemma inte är en kväll förgäves, utan något man som människa behöver för att orka må bra.

Nå, er tur – vad tror ni angående den här frågan?

Har du också glömt?

2017 12 14 01.51.33 1

 

Jag kände mig så trött i morse och unnade mig att sova bort hela förmiddagen (jag gjorde kort och gott punkt 10 i denna lista). Lite över 11 vaknade My och jag fick en efterlängtad frukost. Det var en så jäkla skön känsla. Utvilad med analkande koffeinhuvudvärk som sakta löstes upp i takt med att jag sörplade mitt kaffe i pyjamas. Då tänkte jag följande:

Det är först när man är frisk som man förstår hur utmattad man var när man var sjuk.

När jag var sjukskriven för min utbrändhet hade jag i flera år levt i ett alldeles för högt livstempo. Jag hade helt glömt bort att man ens kan känna sig så här som jag gör i dag. Jag tänker på det flera gånger i veckan. Att det är så skönt att vara så här trygg i sin ork.

Att jag är pigg nästan hela tiden!

Att jag aldrig tvivlar på min ork!

Att jag kan vakna flera gånger per natt och ändå orka hela dagen!

Det är helt otroligt. 

Medan jag var sjukskriven så tyckte jag ofta att det kändes som världens WASTE OF TIME att bara ligga här hemma och dega. Fine, jag var trött och så, men kanske inte ändå såååå trött. Men det är nog först nu när jag är på nollnivå. På vanlig frisk-nivå som jag fattar hur oerhört trött jag var då. Jag hade nog bara glömt bort hur det känns att vara vanligt pigg. 

Jag vet att jag har sagt det här förr. Säkert många gånger. Måhända tar du dig nu för pannan och tänker ”men Gud, hur länge ska hon orkaaaa tjataaa om det där?”. Men jag tycker det är så  v i k t i g t  att påminnas mellan varven. För fortfarande hör folk av sig till mig och frågar hur man vet att man är utbränd. Och juttun är ju den att man ganska sällan vet. Eller vad vet jag hur det är för andra, men så var det i alla fall för mig. Jag hade heeeelt glömt bort vad det innebar att vara pigg och frisk och full av livskraft. 

Jag trodde det var helt normalt att känna sig så där som jag kände mig. Att det var rimligt. Vilket det så här i efterhand inte alls var. Det är inte det minsta rimligt att gå omkring och spänna sig för orken. Att man hela tiden ska gå omkring och kalkylera sovtimmar och jobbtimmar och fritidstimmar och gud vet vad. Och känna en liten ångest inför att man en dag ska få nog och falla ihop i kollaps.

 

2017 12 14 01.51.32 1

 

Däremot är det rimligt att vakna och känna ”fy fasen vad trött jag är, det kan vi bota med en tupplur, ljuvligt!”. Det är en sån ynnest att kunna se skillnad på livströttma och lite sedvanlig november-baby-tröttma. Att gå runt med tryggheten att livskraften bara är en tupplur i från. Och ännu till ha förmånen att unna sig den där luren som ger en orken/kraften/lifvet åter. 

Det tycker jag man kunde ägna en tanke åt så här i stressade juletider. Man kunde exempelvis ge sig själv lite julklapps- eller nyårslöften om att sköta orken lite bättre. Påminner er härmed om att det går att vakna pigg (med livskraft!) varje morgon. För det kan ju hända att ni, som jag, har glömt hur det känns. 

Nu ska jag och pluppen där ovan ta oss en kaffe till! 

Skönt.

Vad gör du nästa tisdag?

Onsdag  – vilken utmärkt dag för lite skamlös självreklam!

 

Nästa vecka blir en rolig vecka. Det var urlänge sedan jag senast höll en föreläsning av något slag. Och nu är det äntligen dags igen. För första gången på länge känns det riktigt roligt, till och med så här före. Ska prata om zonen som ligger mig varmt om hjärtat, tvivelzonen. I stora auditoriet i Jakobstads gymnasium.

Ni som inte känner till min så kallade tvivelzon kan t.ex läsa Vbl-krönikan ”Nu slutar vi prata om väggen, va?” (texten är låst, men du kan läsa den om du går här via min Facebook-sida). Jag kommer att ta upp 10 punkter som berör den psykiska hälsan. Det är ju trots allt världsdagen för psykisk hälsa just den tisdagen. Jag tror på riktigt det kan bli riktigt roligt! Och kanske lite allvarligt. Allt från minnesförlust till att göra comeback i sitt eget liv. Eventuellt lite fördomar och utmattningsbingo också. Dessutom bjussar vi på kaffe, te och frukt! 

Anders från Arbis mejlade i dag att det redan är över 100 (!) anmälda. Fick lite kallsvettningar ett tag innan jag insåg att det BARA är bra (lite press gör bara att jag skärper och kammar mig lite extra). Skulle tycka att det var kul om du kom! I synnerhet om du tenderar vara lagd åt samma håll som jag. Det finns ännu platser och du kan anmäla dig här. Har lämnat plats på slutet för lite fritt snack och finurliga frågor, men får vi feeling kanske vi kan ha lite skön gruppterapi (nå nee, jag är ju sannerligen ingen vetenskapsman – det ska ni ha klart för er).

Hoppas vi ses!

 

2017 10 04 07.44.42 1

 

Om att bli ”sig själv”.

Det här med att ”bli mig själv igen” är något som jag tjatar om i tid och otid nu. Längtan efter något annat (typ mig själv) är så absurt stor just nu. Kanske just för att allt i mig är något helt annat än vad jag är van vid. Tror mången höggravid kvinna är med mig på den. Så här på slutet önskar man sig bara bort.

Eftersom jag inte ha haft den här typen av graviditet tidigare var det svårt att på förhand föreställa sig att det ens var möjligt att känna så här. Att fysiken kan skifta så här otroligt under det knappa året som en graviditet pågår. Känns helt knäppt att jag inte kan göra sådant jag önskar, som att dra till Replot eller ta en cykeltur bara så där. Det går bara inte, för jag kan knappt gå mera. Måste spara på stegen varje dag och överanvänder jag kraft på dagen får jag lida av ryggskottsliknande anfall nattetid.

Helt sjukt när man tänker efter.

Att en människa kan förfalla så här snabbt.

Därför är det ju med lite darr i rösten jag pratar om att återgå till det normala. När man är så här stel, ond, svullen och eländig känns det ju lite osäkert om det ens är möjligt att bli lika rörlig och problemfri igen. Tänk om det inte ens går! Och hur var det ens att vara helt frisk och pigg i kroppen? Är det någon som minns? Näe.

Samma sak med den personlighetsmässiga delen. Hur kändes det egentligen att vara jag? Tror inte att jag fullt ut har orkat vara den som jag förr förknippade med mig själv sedan min utmattning. Det är ett år sedan jag sjukskrevs första gången och det här har minst sagt varit ett omvälvande år. Min sjukskrivning för utmattningen övergick ju i en sjukskrivning för hyperemesis och graviditet. Man skulle ju kunna tänka sig att det här var upplagt för identitetskris deluxe. För Gud ska veta att jag sällan känt igen den där energilösa människan i spegeln om morgnarna.

Det har varit allt annat än lätt att förlika sig vid tanken på att ”bara” vara en sån som gör lagom mycket och som tackar nej ibland. Har varit svårt att inte vara den som tar risker, ger allt och kastar sig in i det nya med full kraft. Har dessutom varit ovanligt låg under året som gått (inte låg som i trött eller ledsen, utan bara orkeslös, flera nivåer under min vanliga energinivå). Många gånger har jag undrat om jag ens någon gång kommer ”bli mig själv igen”. 

Så ja – upplagt för kris. Men! Här kommer nu ett jättestort MEN. Som jag redan skrev för någon dag sedan så känns det faktiskt bättre än på skitlänge på det mentala planet. Som jag så många gånger konstaterat så är psyket så mycket viktigare för mig än det fysiska. Spelar ingen roll hur skit jag mår i kroppen just nu, allt känns så mycket lättare när jag märker att jag skrattar mer, att jag har energi och känner mig pigg. Jag kan leva med fruktansvärda smärtor i bäckenet, men jag kan inte leva utan livslust. Och det är så härligt med livslust, vet ni?

Kroppen har jag faktiskt ingen aning om, hur den kommer att reagera efter förlossningen. Men jag ska ge den all kärlek, träning och fysioterapi den behöver för att må så bra som möjligt. Däremot känner jag redan så mycket hopp för den personlighetsmässiga delen. Sakta börjar jag känna att allt kommer bli skitbra i höst. Herregud så jag ska dricka skumpa! Gå promenader! Träffa kaveris! Träna! Skriva! Läsa bra böcker! Blogga! Hänga med en bebbe!

Och så länge man vill sånt kan man eventuellt, i värsta fall, leva med urusel rygg och knän som är förstörda av övervikt. 

FATTA HUR BRA DET KÄNNS!

 

acxa

Tänk att det där var jag!

siluett

Obs! Är fullt påklädd, lovar.

 

Jag känner så stor glädje över att jag delar denna graviditetstid med många smarta medgravida just nu. Inspireras storligen av deras texter. Jag är så glad över att få känna både glädje och skräck inför den tid som varit. Och att se att jag definitivt inte är den enda.

Linnea, som också är gravid just nu,  skrev ett urbra inlägg igår (det ba dinglade i igenkänningsbjällrorna rakt igenom). Skulle ha kunnat skriva det själv. Ett litet utdrag ur Linneas inlägg, var så goda:

 

{ .. så kanske är det därför det börjar kännas mer okej att tala om hur det varit som värst. Jag har inte kommit över allt av det, men jag har tagit mig förbi det mörkaste avgrundsdjupet. Egentligen har jag ju i flera månader velat säga precis hur det varit men jag gång på gång mesat ur, inte kunnat beskriva eller förklara, känt att det vore förhastat och rent av dumdristigt. Men ändå känner jag att det är en del saker som jag skulle vilja få ur mig, vrida dem ur mig som att jag vore en blöt disktrasa, och de skulle rinna ner i vasken och jag skulle hänga på tryggt avstånd över kranen och vinka farväl medan de försvann ner i glömskans mörker. Så det ska jag försöka göra snart, men inte just ikväll..}

 

Det är knappast någon hemlighet att jag har haft det kämpigt med humöret, livslusten etc. under denna graviditet, i synnerhet under den första halvan. Jag har, precis som Linnea, massor av utkast här hemma, där jag skrivit om känslor – och icke-känslor – i början av den här graviditeten. Jag har läst igenom många av dem och gett mig själv 10 poäng för att jag ändå skrev dem. Trots att det bara blev jag som läste dem.

Nu när jag mår bra är det så viktigt att minnas hur fruktansvärt jag mådde psykiskt. Och hur viktigt det skulle vara för mig själv att våga minnas och våga prata om det för att helt kunna leva med minnena. 

Jag har alltid haft väldigt lätt för att prata om mitt eget känsloregister. Det har knappast undgått någon att jag är en som känner mycket (i regel nästan alltid för mycket). Men alla de stora känslorna som kom där i början var alldeles för tunga för mig att bära. Ännu i dag kan jag känna mig lite rädd när jag närmar mig dem. För jag vet ärligt talat inte om jag är stark nog att bära nu heller.

Men jag svansar försiktigt omkring de stora, nedskrivna känslorna, på tryggt avstånd. Lite som en siedätyshoito för allergiker. Utsätter mig lite i taget. I hopp om att bli kurerad. Läser utkast, känner efter, stänger ner. Återgår till verkligheten och tänker ”herregud så skönt ändå, att jag är här och inte där!”.

Där mina anteckningar är som värst kan jag tydligt se att jag är totalt oförmögen att känna överhuvudtaget. Jag skriver att jag inser att det är det allra värsta – att känna absolut ingenting. Jag som trodde psykisk ohälsa enbart var ett myller av starka, ohanterliga, blixtrande känslor som sprang runt i huvudet.

Fattar egentligen inte hur det kom sig att jag blev så låg. Men gissar att mycket berodde på att jag låg instängd i mitt hem, intensivt spyende, i flera månader. Min hyperemesis tog mig verkligen på sängen där. I kombination med att jag kanske borde ha väntat lite längre med att bli gravid efter min utbrändhet. Jag var fysiskt och psykiskt en trasa (sorry kroppen, jag gör det verkligen inte lätt för dig). Inte konstigt att man får depressionsliknande symptom.

Någon gång i januari skrev jag så här: 

 

”All logik säger att jag har så mycket (och då menar jag verkligen jättemycket) att leva för. Men när det plötsligt svartnar för ögonen mitt i natten är det omöjligt att få kontakt med det rationella”.

 

Jag har aldrig varit självskadebenägen, inte suicidal heller, men när jag låg där i sängen om natten kunde jag plötsligt förstå och känna en sån enorm sympati för folk som inte längre orkar leva. Har alltid, från mitt priviligerade perspektiv, tänkt att det är så själviskt och fult mot andra att begå självmord. Jag har aldrig förstått mig på ta-livet-av-sig-logiken (har klandrat dem för att vara egoistiska). Men där och då kändes det fullständigt förståeligt. Att känna rationella tankar är inte alltid möjligt. Det har varit så hälsosamt för mig att inse. Till och med jag, som har allt fint i hela världen, kan känna att det är utmanande att få kontakt med förnuftet. För när det är svart i hjärnan – ja, då är det bara svart. Man kan inte ”tänka sig ur det”. Man vill bara bort. Försvinna.

Det här resonemanget vågade jag aldrig publicera i januari. För jag tänkte att jag för evigt stämplas som ett psyko. Tänk! 

I dag vågar jag för att det finns så otroligt höga förväntningar på att gravida kvinnor ska vara glada skitar. Men sällan är verkligheten sådan. Jag offrar mig för att visa vad hyperemesis kan ställa till med. Och jag vill visa att det går över. Jag förstår så väl att man vill lägga sig ner och dö när hela kroppen och knoppen slår bakut, men tro mig, det kan bli riktigt bra bara du uthärdar. Kommer dock aldrig att klandra dig för att du inte längre vill. 

När jag en kväll låg i duschen och spydde, med ett krampaktigt tag om spyhinken, försökte jag framkalla någonslags ilska. Eller känsla av orättvisa. Jag minns att jag så hårt försökte gråta – bara för att få känna något. För att på något vis få ett tecken att det fanns en mening med hela skiten. Men det gick inte. Jag var så död inuti. Låg med kinden mot golvsilen och tänkte att jag aldrig mer kommer få känna något. Vad fan är det då för vits att leva?

Å ena sidan känns allt det här så nära mig, men å andra sidan känns det som om flera oceaner av tid har förflutit sedan allt det här hände mig. Det har varit stora tankar för en trött själ att bära. Och när jag väl började känna: Glöm då inte alla skuldkänslor gentemot alla barn – både födda och ofödda. All skuld. All motstridig ånger. All plötslig längtan.

Allt ska bearbetas.

Och att göra det kräver sin lilla tid. Precis som Linnea önskar jag mig få vrida av mig den här skiten, se den rinna ner i vasken. Därför känns det tryggt att sakta, sakta tassa runt skiten och vidröra den med pinne. Om inte annat, så för att se hur ofantligt kompetent den här kroppen är. Se hur långt vi har kommit! Fatta att jag kan sitta här i dag och tänka ”tänk att det faktiskt var jag som skrev det där!” och samtidigt sluka två smörgåsar och en jättestor kaffe. 

Det här gjorde vi jävligt bra (och jag blev inte ens ett psyko! nåja, kanske lite, men det gör bara gott, jajaja hejtå).

Barn och utbrändhet.

frukost maj

 

God morgon, här sitter jag och sluibar mig. Dricker kaffe och äter mammas världsberömda mysli. Tänker och fingrar lite på datorn. Jag hade tänkt be er om hjälp med en grej.

Det är ju nämligen så att jag är i uppstarten av mitt bokprojekt just nu. Som helt enkelt ska handla om utbrändhet och utmattning i familjen. Eftersom jag under året som gått fått ett helt otroligt gensvar på de blogginlägg jag har skrivit här kan jag bara tjejgissa mig till att det finns en hel del semi-utmattade (och helutmattade) personer som läser den här bloggen. 

Jag skulle vilja fråga tre grejer av er. Speciellt av er som har barn. Och har man inga barn, men ändå har värdefulla synpunkter får man naturligtvis också svara. Blir bara jätteglad för varje kommentar. Svara med fördel anonymt om det känns bättre (här i kommentarsfältet eller per mejl).

1. Hur upptäckte du att du var utmattad?
2. Märkte dina barn det samma? Hur reagerade de?
3. Hur har du pratat om din utmattning med dina barn?

Tack så hemskt mycket.

Känslomässiga band.

Med sex dagar kvar på jobbet har jag tänkt mycket på det här med att inte jobba. Jag är inte alls mentalt förberedd på omställningen som komma skall. Jag får riktigt ont i magen när jag tänker på att det snart är slut. 

”Äru inte klok? Det är ju skönt med semester!”, tänker kanske någon. Och visst, det är det väl alltid. Men mitt förhållande till jobbet är minst sagt speciellt efter året som gått.

I fjol när jag stämplade ut och inledde min semester crashade jag totalt. Hade sån fruktansvärd ångest och var utmattad ända in i benmängen. Var helt säker på att jag aldrig skulle kunna gå tillbaka. Tänkte att det nog var bäst om jag sa upp mig och försökte hitta nån annan bana i livet. 

Men förstås var det tröttman som spökade. 

Och det var tur att folk höll i mig och sa att jag under inga omständigheter får säga upp mig. Inte före jag har konstaterats frisk. Tack till er, ni vet säkert på ett ungefär vem ni är.

Med tiden blev kroppen mer utvilad, hjärnan mer klarsynt och min längtan efter mitt gamla jobb-jag starkare. Jag längtade så innerligt efter att få komma tillbaka till mitt crew, till mitt jobb, till mig själv. Efter månader av terapi och vila var jag redo. Darrig, men sugen på att försöka. Jag var SÅ DONE med hemmalivet. Orkade inte tillbringa en minut till i mitt eget vardagsrum.

Dessvärre hade jag också varit sugen på att försöka mig på ett tredje barn månaden före. Men jag förmodade att min forna ultrafertilitet antagligen hade naggats i kanten på grund av: 1. Min 31-åriga ålder 2. Hur jag behandlat kroppen de senaste åren. Tänkte att det bergsäkert är svårare denna gång. Bäst att börja i tid. 

Meeeen så svårt var det ju tyvärr inte. Redan veckan innan det var tänkt att jag skulle börja jobba låg jag med huvudet i toalettstolen och grät. Ni kan inte ana hur besviken jag var, i och med att jag visste att det lätt kan gå flera månader innan spyhelvetet avtar. I graviditetsvecka 5 var jag tvungen att outa min graviditet åt min chef och igeeeen förlänga min sjukledighet – med ny diagnos. 

Det var bara att acceptera det faktum att jag skulle vara fängslad i mitt eget hem på obestämd tid. Och resten är historia. Ni vet ju hur fruktansvärda månader det blev. Vet inte om det var hyperemesisen som var värst, eller dystern. Så här i efterhand gissar jag att jag i mina värsta stunder svävade på kanten till en depression. Kan knappt tänka på den där tiden utan att få obehag. Och ni kan ju gissa hur mycket jag längtade ut när jag för andra gången fick testa på att göra comeback på jobbet i februari.

Och den här gången gick det! 

Och jag var så glad! För jobbet blev verkligen räddningen med stort R. Jag trivdes, skrattade, socialiserade och mådde bättre än på länge. Det var precis det jag behövde där och då. Att ligga isolerad hemma och spy spy spy i flera månader gör inte gott åt en själ som gillar människor.

När jag stämplade in på jobbet på morgonen stämplade jag också in ett jag som inte var förknippat med depp och spyor. Jobbet var så himla viktigt för att hitta tillbaka till mig själv igen. Allt hemma hos oss påminde – eller påminner ibland fortfarande – om att jag har mått dåligt, både fysiskt och psykiskt, här. På jobbet finns en trygg plats, Anna-Lena mitt emot, och en gemenskap där jag känner mig uppskattad. 

Som jag tidigare har skrivit här i bloggen, så har jag nu jobbat tre dagar i veckan och de tre dagarna har jag mått som allra, allra bäst. Det går allt bättre för mig att vara ledig nu också, men jobbet har fungerat som en skön vilopaus från mig själv hela vårvintern. Jobbet har varit min klippa och Sandögatan 20 min frizon. Där existerar ingen oro, inget illamående, ingen trötthet och absolut ingen ångest.

Ni kanske tycker jag låter som en galning, och det är jag antagligen också. Men uhh så det känns darrigt att släcka lampan och logga ut på obestämd tid. Bara sex dagar kvar på jobbet, som sagt. Sedan ska jag klara mig själv (iiiik).

Men å andra sidan försöker jag tänka på fördelarna. Jag behöver inte längre klä på mig kläder som tål dagsljus – ännu mindre visa mig i dagsljus. Jag är stor som ett hus och det börjar vara olidligt att ha kläder på (som mina grannar förmodligen känner till så går jag oftast utan kläder här hemma). Orkar inte ens försöka längre.

Vill bara flytta ut till Reppen där ingen kan se mig och börja skriva på min bok. Det är ju inte helt ruttet det heller. Dessutom är det väl bara att börja vänja sig. Hur vi än vänder och vrider på detta, så ska jag faktiskt föda ett barn. Och hur fantastiskt det än är på Sandögatan, så tror jag vi gör bäst i att inte krysta ut det just där.

Jaix.

 

replot

Träna efter utmattning.

tranamedutmattning

 

Anne Lindgren skriver så träffande om träning om självkänsla. Jag vet exakt när ifrågavarande moment hände mig. Minns exakt hur det kändes första gången jag upptäckte ”hey, den här kroppen bär mig fortfarande, den orkar, den kan och vill!” efter att jag fått barn.

Precis som Anne skriver, minns jag det som ett tårfyllt halleluja-moment. Hela det första stycket i hennes blogginlägg hade jag kunnat skriva själv, ord för ord. Det var vår, det doftade lera, jag hade en bra podd i öronen och jag orkade så mycket längre än jag hade trott. Om man kan od:a på endorfiner så var det sannolikt det jag gjorde (jag var så stolt att jag nästan flög).

Jag skulle samtidigt vilja tipsa om ett riktigt bra blogginlägg som handlar om träning efter utbrändhet. Har fått massa tröst av det. Läs här.

Minns inte vilken läkare det var (eller om det var min psykiater/min terapeut/min Malin) som bad mig undvika hård fysisk motion i början, när jag ännu var helt färdig. Skulle helst bara ta lugna promenader i skogen. Rätta mig om jag har fel, men det var något med att hjärnan, som redan gått en längre tid gått under konstant stress, inte kan skilja på pulshöjare som kommer av träning eller av stress. Att hård träning bara bryter ner kroppen ännu mer. Eeeh. Ja, nåt ditåt. Ta mig nu absolut inte som en expert (det kan vara fullständig goja).

Frågade upp det där sist och fick svaret att deprimerade personer rekommenderas fysisk aktivitet, medan utbrända ordineras vila. Rimligt, ändå.

Jag har haft det motigt med träningen länge. Motsatsen till det där halleluja-stunden jag skrev om här ovan. Det har mera känts som jag orkar inte, jag kan inte, jag vill inte. Men jag har har gett det tid. Och accepterat att det tar länge (det framkommer i inlägget jag tipsar om ovan). Jag vet att den där stunden kommer igen. Den har kommit många gånger i mitt liv. Kommer snart igen. 

Jag vet ju vad träning kan göra med en människa!

”Självkänsla handlar om att tro på sig själv. Insikten om att man själv kan påverka sitt fysiska välmående”, skriver Anne. Och det är just det där jag vill åt. Men den här gången kan jag inte forcera något. Jag måste bara sakta, sakta, sakta nöta på. Inte pressa för hårt. Att bara tvinga fram något har hittills inte funkat för mig. Att köra på ren vilja kommer inte vara aktuellt den här gången. 

Hur joooooooooobbigt det än känns att inte orka en bråkdel av vad jag tidigare orkat med. Eller att det inte sker några framsteg, alls. Det får jag bara leva med. Jag tänker inte förvänta mig något annat av min träning än att jag får lite frisk luft och bättre tankar. Ibland när jag är ute och går springer jag några hundringar bara för känslans skull. Sedan går jag igen. Och så springer jag lite lätt igen.

Det finns förstås en stor besvikelse inom mig, att jag inte håller för det jag höll för förr. Men jag kan ändå se att min sits är befogad. Om man inte lyssnar första gången, får man lära sig en andra gång. Jag menar inte att jag straffar och piskar mig, utan mera att jag går där och tänker ”jahapp, nu är det så här och jag får leva och motionera efter det”. Nästa gång kanske jag lär mig!

Tills dess övar jag på det vanliga: Tålamod.

(urk)

Vägen till mitt sanna jag.

 

Den här veckan är jag pikulite trött på att höra min egen röst eftersom jag har klämt in tre terapitillfällen. Ibland skulle jag bara ha lust att klubba ner mig i ett hörn och lägga en halsduk i munnen, men sällan orkar man skrida till verket. Så man babblar på .. tills terapeuten somnar (skoja).

I dag kom jag att tänka på hur mycket närmare jag har kommit mitt sanna jag på bara några månader.

Pah, suckar kanske någon.

Hur ska man kunna veta vad som är riktigt sant för en själv? Och vad är nu sedan mitt sanna jag och vad innebär det, egentligen? Vad är sant och vad är fantasier och önskemål?

Jag hade nog trasslat in mig rejält för en tid sedan.

Jag tror jag omedvetet hade byggt upp ett jag som kanske inte alls bottnade i mitt riktiga jag, utan mera i en sorts önskan om att vara person med vissa egenskaper jag beundrar. Hårdhudad, slitstark och ambitiös (de facto är jag rätt så känslosam och stresskänslig). Ville så gärna vara hårdhudad, att jag till sist trodde jag var och agerade därefter.

Inte fullt så hälsosamt, kan tyckas. 

Inte så klokt heller.

Men vem har nu beskyllt mig för att vara det, någonsin? Haha!

Nåja, som sagt. Inte vet jag nu heller alla gånger vad som är 100 % sant, men vem gör nu det? Men jag tycker i alla fall det känns som om jag är i bra fas med mitt känsloliv nu. Jag har makten över mig själv, igen (wohoo!).

Jag vet vad jag mår bra av. Och jag känner när något är kaki. Förr orkade jag inte känna alla känslostormar för de blev alldeles för mycket. Men nu vill jag. Nu kan jag. Nu orkar jag.

Jag kanske inte alltid uppskattar mina nya upptäckter om mig själv, men jag accepterar att jag är sådan nu. 

Jag blir nog aldrig hårdhudad fullt ut, jag kanske aldrig blir stresstålig. Men so what. Sån är jag nu.

Jag tror det var Jungersten som pratade om att i princip all ohälsa handlar om människan kommer ifrån sitt sanna jag. Nu minns jag inte korrekt, men det här skulle man ju kunna tänka sig att går att applicera på både fysisk och psykisk ohälsa. Ju närmare kärnjaget man rör sig, desto större sannolikhet att man mår jeez.

Kanske därför jag tycker att jag mår så himla bra nu. Det är jag som styr och ställer över mitt liv. Jag accepterar mitt sanna jag. Jag har tid och lust att ta hand om det. Grunden jag står på är nytankad, stabil och glad. 

Eller som Kerstin säger i videon här ovan:

It’s not the way you walk the walk
But the way you hold your ground

Om trötthet.

Jag tror jag svamlade som en tok, men det är lite så jag funkar i live-sändning. Meeen man får offra sig för den goda sakens skull. Här kan du lyssna på dagens sändning.

 

My ställde en bra fråga:

 

Hur ska du ta tid att vila när det är det sista du känner att du har tid, lust eller möjlighet till? När det hela tiden finns så mycket roligt man vill göra! När man tänker att det bara är frågan om några veckor eller någon månad till..

 

Vad jag svarade minns jag inte (och jag vill bespara mig lyssningen). Men vad jag ville säga var detta. För det här hade jag behövt höra någon gång:

Bara för att något är roligt betyder det inte att det inte gör dig trött. Det finns en konstig föreställning om att allt som är roligt geeer en massa energi, tillför och berikar. Jag har gått på den finten själv.

Men det är tyvärr inte alltid sant.

Det kan vara sant. Och det är ibland sant. Men man kan också bli trött av roligt. Man måste också vila efter roligt. Vare sig det är så kallad positiv stress eller negativ stress, så är det ändå stress. Jag vet inte hur vetenskapligt sant det här är. Men så funkar jag.

Och jag är så lycklig att jag har den möjligheten i dag. Kraften och modet att våga göra något roligt som jag vet att jag blir trött av.

En helt sjuk sak slog mig imorse. Det senaste året har jag fasat för situationer som ska göra mig trött. Jag menar, come on, trötthet är en stor del av livet och det är ju ingenting man ska behöva känna stress inför. Men när man inte har reserver att ta ifrån, så kan det te sig helt förfärligt.

Jag menar, förr skulle jag ha varit skitstressad över .. låt oss säga .. en Kent-konsert lördagkväll och utedag med Matheos fotbollslag på söndag (verkligt exempel från helgen). Nu visste jag att det fanns tid för sömn och vila i all oändlighet. Men ännu för någon månad sedan skulle jag ha haft hög puls av bara tanken: Hur fan ska jag orka?

Tröttheten har varit så närvarande hela tiden. Har varit trött precis hela tiden. Och när jag har vetat att jag ska göra något som gör mig ännu tröttare, har jag liksom oroat mig som fan. Hur länge ska jag orka med den här grötigheten? Motviljan att vakna på morgonen? Vad finns kvar sedan när jag har slösat ännu mer av den lilla energin jag har kvar?

I helgen visste jag att jag kunde åta mig en jätterolig Kent-konsert. Och jag visste att jag kan vakna följande morgon, pallra iväg mig på fotis utan problem. För sedan hinner jag vila, i princip hela veckan. Jag hade vilat före, jag fick vila efteråt. Precis som sig bör. Så glad att upptäcka att jag kan och vill. Och inte behöver vara rädd för systemkollaps. Sakta men säkert känner jag att det finns en sorts säkerhet i mig igen. Kanske är jag inte på minus längre?

Man ska vara försiktig med att dra förhastade slutsatser. Men ni fattar. Rädslan och oron finns inte längre.

Trötthet är för fan inget man ska behöva vara rädd för. Trötthet är ju något mjukt och härligt som kommer om kvällen. Som man ska välkomna. Inte fasa för.

Ja, hur ska du då ha tid att vila när allt är så roligt?

Jag tror vi kan fortsätta på den frågan en annan gång. Men hårt sagt: du ska vila för att du överhuvudtaget ska ha möjlighet att göra roliga saker. 

Vi ser ju alla hur det går när man skiter i vilan. 

Män, var är ni?

sami

 

Under helgen utökades min inbox. Ännu några kvinnor som känner en oro i bröstet. Har det kanske … gått för långt? 

Orsaken till att jag tycker det är så viktigt att vi pratar om det här är för att jag uppriktigt sagt tror att vi är få som känner till varningssignalerna. Om vi har kunskapen kan vi kanske vara uppmärksamma och således tror jag många av oss kan slippa den här skiten.

Att det bara är kvinnor som hör av sig till mig är kanske inget större frågetecken (det är mest kvinnor som läser den här bloggen). Men efter att ha läst ut halva internet och hela Brändö bibliotek på utmattning och utbrändhet undrar jag ändå: Var är männen i den här diskussionen?

Lyssnade på ett svenskt radioprogram (med några år på nacken) häromdagen och där sades det föga förvånande att det är unga som drabbas hårdast, förhållandevis fler kvinnor än män – MEN att männens andel ökar hela tiden. Huruvida det beror på att män traditionellt har en större skamtröskel kring det här eller att män drabbas mer sällan vet man kanske inte. Men när man söker på artiklar och böcker och bloggar, så är det i regel kvinnor som berättar sin historia. 

Som en liten parentes kan jag inflika att i samma program sades det att 200 dödsfall per år i Sverige är direkt relaterade till stress (fall där stress är en delorsak är säkert ännu fler). Uäk. I relation till något annat dödligt är det ju inte så hiskeligt många, men det är hur som haver 200 överflödiga dödsfall. 

Ja, men tillbaka till männen. Längst ner i kommentarsfältet i det här inlägget påbörjades en diskussion om utmattningssymptom och manlig tabu. Utan att kapa diskussionen från kvinnorna (som i nuläget drabbas hårdast), undrar jag ändå om inte män också behöver lufta det här. Jag blir väldigt glad när jag ser att kvinnor runt omkring öppnar upp mer och mer. Vi blir allt fler som stiger upp, knäpper upp smaljeansen och säger ”nä, nu orkar jag faktiskt inte mer”. 

Precis som Carrie Bradshaw couldn’t I help but wonder: Finns den här möjligheten för män? För let’s face it, den finländska mansbilden är inte direkt nyanserad. Förhållningssättet till känslor och psykisk ohälsa är lindrigt sagt lite snävt. Det finns väl grovt karrikerat två rimliga alternativ när man drabbas av ångest: 1. Flaskan 2. Tystnad.

Förstås finns det undantag. Det finns män som pratar (har t.ex själv fått pepp från två) men när vi nu en gång pratar stora drag. Kan man som man prata lika öppet om sin utmattning som en kvinna, i Finland 2016? Söker man hjälp innan man tar till alternativ nummer 1 här ovan? Innan hjärnan smäller av i en infarkt?

Jag önskar att svaret är ja, men jag tvivlar. 

Vad är er erfarenhet av män och utmattning? Finns det forum där man kan dela på samma sätt som vi gör här och nu? Pratar män med varandra? Finns det forum där jag som kvinna inte kommer åt som män gottar sig i detaljer och delar sina innersta sorger? Upplys mig!

 

My om stress.

 

Under mina år i mediebranschen (i år är det faktiskt 10 år sedan jag första gången erbjöds ett frilansuppdrag, tänka sig så åren går!) har jag jobbat med många riktigt bra typer. Men en av dem som jag känt mig allra tryggast med är Tengström här ovan. Jobbade ett sommarvikariat med My på aktualitetsprogrammet Myteriet, som hon fortfarande gör på Radio X3M. My en EN KLIPPA. Just exakt en sådan som man vill ha vid sin sida när man är ny.

My är så påläst, så snabbtänkt, så streetsmart, så sjukt bra på det hon gör. I klippet ”Var går gränsen för utbrändhet?” här ovan berättar hon vad stressen gjorde med hennes slutledningsförmåga för 1,5 år sedan. 

Själv är jag så himla nöjd över att min sjukskrivning inföll just nu, för jag tycker det pratas så mycket om utmattning överallt (t.ex Vasabladet har skrivit många artiklar den senaste tiden, X3M har börjat etc.). Och i Facebook-gruppen Finlandssvenska bloggare tycker jag titlar som innehåller ordet ”utmattning” figurerar allt oftare. Eller så är det bara för att jag råkar vara extramottaglig just nu. Men hur som helst. Skitbra! Fortsätt så! 

”Men varför blev inte folk utbrända förr i tiden?”. Del 2.

33

 

”En sak som jag funderat på är varför detta fenomen kommit så starkt det senaste årtiondet. Våra mammor hade säkert lika jobbigt (om inte värre) med korta mammaledigheter – och vårdledighet fanns ju inte ens på kartan. Man började jobba fem månader efter förlossningen och takten var säkert minst lika hård som nu. Hur klarade de sig med jobb, barnskötsel och hemmets skötsel? På den tiden var inte männen särskilt delaktiga i hemsysslorna heller. Kallade man månne sjukdomen något annat då?”

 

 

Yass, vilken bra fråga. Varför just vår generation är så utsatt för den här typen av problem är så intressant att spekulera i. För enligt många människors logik borde allt vara bättre nu än .. hmm .. ”förr i tiden”.

Ändå är vi mer drabbade än någonsin.

Och det roliga är ju att det finns de som gärna lyfter fram att folk förr i tiden minsann jobbade på åkern från gryning till solnedgång, hade 10 hungriga, skitiga ungar som alla fick kallbrand och dog. Allt medan skörden sket sig, vargen tog korna och gubben sköt sig (OCH INTE ENS DÅ BLEV MAN UTBRÄND!!). I det skedet måste jag dölja mitt hysteriska skratt i tröjärmen.

För ja, jag vet inte riktigt om vi ska jämföra plågor på det viset. Eller förstås, om ni vill kan vi göra det, men jag tror ingen blir klokare av det.

Den vanligaste orsaken folk älskar att gapa från är ”DET ÄR DE SOCIALA MEDIERNAS FEL ATT FOLK BLIR UTBRÄNDA I DAG!!!!!”. Det är det säkert, men ingalunda är de ensamt skyldiga. Men om jag en gång måste jämföra förr och nu, så finns det – tro det eller ej – många små element som gör det svårare att leva som ung kvinna i dag än då mamma, mommo och gamlamommo var unga. Att vi har bättre hälsa, mer pengar, fred och möjligheter betyder tyvärr inte att allt är bättre nu.

Nu är det här bara mina egna personliga spekulationer, så jag uppskattar om ni protesterar eller fyller på. Jag är expert på att vara ut och cykla. Kanske också just i dag. Här kommer 10 små punkter på varför jag tror livet och vardagen är pikulite mer hardcore 2016.

 

1. Dygnet tar aldrig slut. Förr gick man till sängs när det blev mörkt. När mörkret föll var dagen klar. Nu funkar det mesta dygnet runt. Det blir aldrig mörkt. Du kan kontakta folk när som helst. Du är tillgänglig dygnet runt. Affärerna är öppna. Det kommer program på tv. Internet stänger inte ner. Allt bara pågår, pågår, pågår. Säkert var det skitjobbigt och ångestfyllt för torparhustrun när hon gick till sängs, men hennes dag och hennes värld hade kanske ändå … ett tydligare slut? Som betydde vila.

 

2. Ojämt hemmalass. Vi kvinnor som lever i dag har större yrkesmässiga möjligheter. Ingen förväntade sig att torparhustrun skulle avancera karriärmässigt. Oavsett om hon diggade den eller ej, så var kravbilden klar (och totalt annorlunda från i dag). I dag tror vi oss, tack och lov, veta att kvinnor och män är lika kunniga och kompetenta på arbetsmarknaden (hmm, nåja, där kanske man kunde tillägga något). Men någonstans (t.ex på hemmafronten) sackar vi efter. Där säger statistiken att kvinnor fortfarande tar större ansvar.

3. Vi överlever sannolikt. Vilket ger oss mer utrymme till annat. Torparhustrun satt väl där med sina hängtuttar, inombordsfinnar och sina sorgerynkor utan att ha någon ingen aning om att det var något man kunde skämmas över (antagligen hade hon fullt upp med att få mat på bordet, inte frysa ihjäl, inte begrava ännu en kallbrandsunge och såna små vardagsbestyr).

4. Mindre hjälp nära. I regel bodde man nära släktingar (kanske rent av på samma gård) som kunde jeesa med barnvakt när man jobbade över, datorn crashade eller kon kalvade.

5. Klasstillhörighet inte konstant. Vi lever i en tid som värderar yrkesmässig och ekonomisk framgång högre än mycket annat. Vi har matats med framgångshistorier så länge vi kan minnas, om att alla kan bli vad de bestämmer sig för att bli. Tror det här skapar en konstig förväntan om att man måste ”bli något”. Ingen vet riktigt varför, men många vill bli något större, bättre och rikare (än det de kom från?).

 

6. Vi speglar oss i andra. Förr fanns inga sociala medier att mäta sig mot (mamma kanske jämförde sig med grannen och hon hade lika rotin bil). Kanske någon kändis var spännande i tv:n, men de var ändå ouppnåeliga. Via sociala medier har alla de här supermodellerna, idrottskvinnorna och superbegåvade typerna blivit mer mänskliga och vanliga. Och plötsligt är de inne i flödet bland våra vänner. Och VIPS känns det helt rimligt att mäta sig med .. typ J.Lo. Ähh, jag vet inte, jag gissar bara.

7. Utseende är viktigare nu. Jag behöver inte ens kommentera det här desto mer, för ni vet nog. Att vara rätt sorts snygga kvinna 2016 är fan ett heltidsjobb.

 

8. Maxade intryck varje dag. Jag har ingen aning, men ibland undrar jag om det bara är bra att vi överöses med intryck och information överallt. Jag är en SÅN GUBBE, men ibland blir jag osäker på om våra sinnen är utrustade för den här typen av intag. All den här massiva mängden info vi får in under ett dygn – vad gör den egentligen med oss? Om torparhustrun skulle se alla blinkande skärmar och alla trafikstockningar vi utsätts för varje dag skulle hon säkert tuppa av i ren teknikstress. Tror ni att evolutionen har hunnit anpassa oss till allt det här när utvecklingen har gått framåt i så huisig takt?

9. Barnuppfostan i förändring. Jag kan ha fel, men barnuppfostan är inte som förr. För att vara en vettig förälder i dag krävs så mycket mer. Barnet ska vara svettigt minst tre timmar per dag (oklart vem som ska tillreda det ekologiska kostcirkelslångkoket under tiden). Barnet behöver också cirka en timme högläsning. Kanske också ett fritidsintresse (kanske t.o.m två – och skjuts till båda). De ska också ha tid över för kompisar, ha tid att gå på alla kalas, ordna egna kalas och så ska de förstås också lägga sig tidigt. Föräldrarna ska gärna också lyssna på sina barn, leka med sina barn, gå på varsin jumppa och ha egentid och träffa kompisar. Tror torparhustrun nöjde sig om barnen blev ”som folk”.

10. Det känns ibland som om det krävs lite mer av en kvinna. Ta nu föregående punkt och barnuppfostran som exempel. Som pappa räcker det med att du går ett varv runt kvarteret med barnvagnen för att du ska få komplimanger och fem leende tanter efter dig. Han är nog en ”så bra pappa”. För att samma tanter ska le åt mig ska jag stå på händerna i fyra dygn, baka 17 plåtar bulla, virka en sovsäck och springa ett maratonlopp. Men då står de väl vid mållinjen och skakar på huvudet ”ska hon verkligen hålla på så där?”. Ja ni fattar.

 

Slutsats: Högre krav, mindre vila, större pattar.

Vad tror ni?

Eller kan det kanske helt enkelt vara så att vi 2016 kvinnor är lite gnälligare, lite svagare? Eller att vi är de första som vågar säga högt hur vi känner utan att bli slängda i ett dårhus?

Vilken spännande kväll det här ska bli! Fyll mitt kommentarsfält!

”När kommer den där jävla väggen?” Del 1.

linnjung

 

För mig kom aldrig den berömda väggen emot.

I hela mitt vuxna liv har jag på något sätt accepterat att väggen någon gång ska komma. Men den kom aldrig. Veckorna innan jag sjukskrevs hoppades jag nästan att den skulle dyka upp och slå mig på käften. Så jag slapp ta tag i skiten själv.

Men icke.

Jag har alltid haft förmågan att daska liv i mig själv och fortsätta framåt. Mitt förhållande till mig själv har alltid varit gränslöst. Jag vet innerst inne att jag kan och orkar nästan precis vad som helst. Min tilltro till mig själv är snudd på övermänsklig.

Hur fattar man då att det är dags? För mig handlar det nästan alltid om att jag måste bli rädd först. Och det blev jag (hur trögt det än låter) först när jag fick den där grötiga trögheten i huvudet som fick orden att ramla av kärran i samtal med kollegor. De där små hackiga blackoutsen som säkert ingen märkte, förutom jag.

Men jag lät det passera. De första veckorna. Men visst var jag rädd för att tappa talförmågan (eller att jag var sjuk på riktigt). Men kanske ändå inte tillräckligt rädd för att göra något åt det. 

Även om jag sov helt okej kände jag ändå en förlamande trötthet varje morgon. Att kliva upp ur sängen och ta mig hela vägen in i duschen var så fruktansvärt jobbigt. Men jag gjorde det. Visste ju att jag lägger alla andra i skiten annars. Tog en extrakopp kaffe. Medan jag duschade var pulsen upp i det dubbla. Hur ska jag orka? Hur ska jag hinna? Vad ska vi äta? Måste göra det och det och det. Kändes som om mina personliga marginaler alltid var för korta.

Fattade kanske inte riktigt då hur äckligt det var, men nu när jag ser på det i efterhand var mina morgnar så oerhört ångestfyllda. Och det blev ju inte bättre av att all stress gjorde mina nerver så korta. Jag skällde på barnen för att de klädde på sig långsamt och åt långsamt (och så klumpen i halsen efteråt, för vilken bra förälder gör sånt?).

När man kommer ur den onda cirkeln fattar man inte varför man så krampaktigt höll sig fast. Men det kändes totalt orimligt att släppa taget. Så ansvarslöst, så fegt, så jävla okamratligt att sjukskriva sig – med tanke på att alla andra gör samma sak som jag och ändå orkar. Så jag negligerade vuxet varningssignalerna och hittade mina egna överlevnadsstrategier. Tills jag också fick vissa problem med närminnet.

Allt säger mig att stressrelaterad psykisk ohälsa är ett växande problem. Och så gott som all statistik jag har läst kan jag skriva in mig i. Jag är kvinna (check), jag är morsa (check), jag är högpreseterare (check), jag har en uniexamen (check), jag har studerat och jobbat medan jag fick barn (check), jag har levt med ett pressande jobb eller osäkra anställningar (check, check). Jag är exakt en sån de kallar för ”en arbetsgivares dröm – ända tills de bränner ut sig”.

Problemet med sådana som jag är att ansvarskänslan går över allt annat. Jag stänger av kroppens egen självbevarelsedrift för att ”fixa lite till”. Läste ett rätt så intressant blogginlägg om kvinnor vs. män i ansvarsfrågan, med den provocerande rubben ”Framgångsrika män och utbrända kvinnor. Läs här. Kan det ligga något i det?

Det kom aldrig någon ”vägg” eller någon ”krasch” för mig. Inget ögonblick ”när allting rasade”. Inte visste jag heller att ”nu är det dags att söka hjälp”. Det ligger inte i min natur att erkänna sånt.

Däremot visste jag nog hela tiden att någonting var fel. Att varje morgon vakna med gråten i halsen, att varje dag tampas med tryckande ångest över bröstet, att fråga samma frågor om och om igen, att glömma bilen på jobbet, att stamma när jag pratar. Att alltid vara på minus när man lägger sig om kvällen.

Då har det redan gått för långt.

Jag grät mig igenom de första dagarna av min semester i somras. Jag var så innerligt, innerligt trött. Jag var trettio år och hade min första betalda semester någonsin. Trodde det skulle bli härligt att ba släppa allt – inte att jag skulle stå i duschen och skakgråta i ren utmattning. Jag önskade att väggen skulle komma emot, att jag skulle få segla ner på golvet och bara vänta på att någon plockade upp mig.

Men så är det ju tyvärr inte.

Utan det var bara att stänga kranen, torka sig, skärpa dig litegrann och ringa jättejobbiga samtal. Utmattning handlar aldrig om att man ska ”skärpa sig”, förutom i en enda situation, och det är just den här. När du ska ringa och be om hjälp. Hur för jävligt det än är, så måste man bara göra det (det är ju sannerligen mycket lättare att göra det före man ligger avsvimmad någonstans). Sami var i Gambia på jobb, så var det någon som skulle ringa så var det jag själv.

Så hur visste jag att det har gått för långt?

Svar: Inte visste jag, men är man osäker ska man fråga en läkare eller en psykiater. Det kan ju aldrig skada, tänker jag. I mitt fall visade sig att det hade gått för långt (men gränslös som jag är hade jag tyvärr missat den lilla detaljen). 

 

Tack för era frågor. Vi fortsätter med del två en annan gång. 

Fråga fritt!

Precis som jag skrev igår, så är det väldigt många som hör av sig just nu för att fråga hur man vet när väggen kommer emot (räknade just till 15 chattar på facebook där jag svarar på ungefär samma frågor). Så för att jag själv ska komma lättare undan tänkte jag skriva ett längre inlägg (ställ gärna frågor i kommentarsfältet, varsågoda) som jag i fortsättningen kan hänvisa till.

Förvisso svarar jag gärna på era frågor helt privat också, för det gör mig på riktigt helt förbryllad (och förbannad!) att jag varje kväll besvarar samma frågor från heeeelt olika personer. Fatta att på bara några veckor har 15 hel- och halvbekanta till mig tagit kontakt. Liksom femton kvinnor som jag på ett eller annat sätt känner. Som är i samma sits. Det är ju en helt sjuk höst det här. Liksom KÄNNER jag ens femton personer?

Och nästan alla undrar i princip samma. Hur visste jag att gränsen var nådd? Vad ska man göra? Hur ska man tackla omgivningen? Etcetera, etcetera.

Jag vill också poängtera att jag absolut inte är någon expert på området (tvärtom: jag är klient och patient myself). Ni ska också kontakta er hälsostation eller arbetshälsovård. Jag kan bara svara på frågor utgående från mitt eget perspektiv. Men ja – är det något jag har glömt att berätta som ni ännu undrar över? I så fall – ställ din fråga i kommentarsfältet!

Mitt i veckan-rapport.

oppet fonster

 

I dag fick jag en riktigt ovanlig känsla i kroppen efter morgonkaffet. Jag längtade tillbaka till jobbet. Det har inte hänt sedan jag senast jobbade. Ännu bara för någon vecka sedan brast jag i gråt i ett terapirum – bara för att jag ens pikulite tänkte tanken på att jobba. Men vet ni – i dag kände jag ett litet glatt pirr någonstans djupt där inne när jag tänkte på vad det innebar att leta i mina rojsiga anteckningar, hacka frenetiskt på ett tangentbord och färdigställa en sida.

Å andra sidan tror jag det har varit väldigt nyttigt att bara få syssla med lustfyllt skrivande den senaste tiden. Jag älskar att klottra i den här bloggen. Det är på riktigt det bästa jag vet (de som kan vara bloggare på heltid har på riktigt världens bästa jobb). Jobbpirret tolkade jag som något positivt.

Men.

Något annat som inte är så positivt är att jag sedan Mileas kalas förra lördagen (det är onsdag i dag) har sovit cirka tre timmar långa tupplurer varje dag. Jag blev så himla trött av det. Det var en väldigt nyttig mätare. Nu vet jag ungefär vad det kostar i återhämtning när jag maxar. Hela den här veckan har gått helt till spillo rent ork-mässigt. Har inte orkat nåt. Bra att veta!

Nu kanske ni undrar varför jag skriver sån här superointressant smörja, men det är delvis för att jag själv ska minnas i framtiden (vem orkar skriva dagbok anyways?). Men också för att vissa av er har feedbackat mig så bra. Jag har förstått på mejl och fb-mess ni skickar att det jag skriver hjälper er i någon utsträckning. Det gör mig glad.

Jag vet att jag generellt har lägre skamtröskel än många andra. Jag skäms för nästan ingenting. Så om det kan hjälpa någon att jag skriver om utmattning, så gör jag det gärna. Alla vill verkligen inte. Vågar inte. Kan inte. Men det där känner jag egentligen aldrig av. Må det bära eller brista – men hålla tillbaka i den här bloggen. Det orkar jag faktiskt inte. 

Hela november ska jag ännu vara hemma. Jag tror det kommer bli den bästa novembermånaden någonsin. Det är ju en av de allra äckligaste månaderna på året, tycker jag. Men i år ska jag verkligen leva ut november på bästa möjliga sätt. Ska skriva mycket, motionera mycket, sova mycket, läsa mycket. Bara fokusera på att kroppen, knoppen och människan Linkero Jung ska må så huipput som möjligt.

Hur tycker ni annars att hösten har börjat? 

Den där jävla balansen.

brando vasa

 

Jag kan eventuellt ha tjatat om det här förutom, men som med allt annat behöver jag repetera för att lära mig riktigt, riktigt ordentligt. 

Eftersom jag tidvis är ut och slirar lite i livet just nu, så tänker jag förstås mycket på balans och harmoni (har hört det ska vara bra skit).

Vad tänker du när du tänker på balans? Hur ser en balanserad människa ut?

Första bilden som dyker upp på näthinnan är en lugn och stilla yogi. Tänk dig ungefär så här. En balanserad person är en som har sin shit together, som är lugn, som är klädsamt leende, som nöjd, som lever i fullständig harmoni. En sådan som ler mot soluppgången. Det är ungefär så jag har föreställt mig en balanserad människa. Säkert har hon riktigt len och avundsvärt pedagogisk röst också.

Någon gång tänkte jag säkert att det var dit jag skulle sträva. 

Så typiskt mig. Att först gå in med bilden och föreställningen.

Istället för att fråga mig själv: Hur lägger vi upp balans i mitt liv?

Den där bilden av balans blir ju snarare en OBALANS när man lägger in den i min vardag. Hör nu på ordet balans! Redan det antyder om ett jämviktstillstånd. Lika mycket av flera delar. Att trycka in idel lugn och solsken är ju helt ojämt. Där finns ju ingen balans, alls.

Det tror jag många – inte minst jag själv – har fått om bakfoten. Att balans och att vara balanserad handlar om att jämt vara nöjd och lycklig. 

För länge sedan borde jag har förstått att balans i mitt liv handlar om att jag ena dagen är skitarg – och andra dagen skitglad. Ena stunden kan jag svära så taket lyfter – andra stunden kan jag krama och säga förlåt. En kväll kan jag läsa 14 sagor och göra superbra mat – en annan kan vi bara stirra i skärmar. En morgon springer jag 5 km, en annan sover jag tills barnen kommer hem från skolan. En dag äter jag kostcirkeln till frukost, en annan bara marschmallows (nå inte, det skulle jag aldrig röra).

Det säger ju sig självt: genast vi maxar lite för hårt på någon front, så uppstår en obalans. 

Det skulle förvisso vara härligt att ha förutsättningar att vara den där leende yogin på en strand, men sitt nu sedan på Smulterö och försök le den här tiden på året när nattfrosten har kommit. En får jobba med de förutsättningar som finns, helt enkelt.

God måndag på er, härliga kärringar, låt oss göra veckan riktigt balanserad!

Det är du, världen, inte jag.

frukost

 

Ni vet när man dagen efter ett kalas vaknar och inser att man inte har tänkt på att man faktiskt också ska äta dagen efter? Hela kylen var sprängfylld med godheter, men inte en endaste en smula av bröd eller ägg eller något annat frukostigt. Och jag var alldeles VRÅLHUNGRIG eftersom jag sällan hinner äta ordentligt när det kommer till kalasdagar (glömmer bort mig själv i all yrsel).

Nå, en är ju lösningsinriktad, så jag svepte jackan över pyjamasen och småsprang mot Salen bakom hörnet. Men hade ju inte tänkt på att den öppnar 10. Sprang till Siwa. Samma sak där. Gick hem. Raseribakade scones. Vill man vara lite hurtigt glättig kan man t.ex säga: Ur alla motgångar kommer något positivt!

Låg sedan i soffan och tänkte på att det är en tid sedan jag bloggat något om min sjukskrivning. Det märker jag eftersom folk jag stöter på säger ”det verkar som du mår bättre nu”. Eller jag antar att det beror på att jag inte bloggat om det. Men mår jag bättre?

Tja, jag tycker att jag fungerar bra i min egen vardag. Jag är kapabel till det som krävs av mig just nu (vilket inte är särskilt mycket). Jag vet faktiskt inte vad det betyder att ”må bättre”. Hur ska man egentligen må för att må bra?

Som jag ser det just nu handlar min sjukledighet väldigt lite om att ”komma tillbaka”. Till jobbet alltså. Det ser jag ärligt talat bara som en bonus just nu. Lika mycket som det handlar om att vila och terapi, handlar det om att gå igenom mina prioriteringar, mina värderingar och min syn på mig själv. När allt kommer omkring handlar det om att möta mig själv där det är som läskigast.

Men har jag lärt mig nåt? Tja, inte särskilt. Vissa dagar kör jag på för fullt när drivkraften och energin är på topp (”hur kan det vara dåligt när jag känner mig så .. levande?”). Jag försöker, men jag vet faktiskt inte hur jag ska komma åt bromspedalen när jag får feeling. Det är så härligt att gasa, känna sig fri, kapabel och lycklig. Men det som jag ständigt glömmer är att det som förr var en spikrak racingbana nu är en nordnorsk serpentinväg. Vid följande kurva åker jag fortsättningsvis rakt ut för stupet. Hinner inte bromsa förrän jag kommer på ”ah, jag saknar fortfarande krafter för det här”.

Förhållandet mellan gasa, leva och bromsa blir så himla svårt att balansera när man vill så jävla mycket. Det här bromsandet gör mig GALEN. Jag vill ju leva – för fullt. Blir så himla less när jag märker att jag inte orkar. Men för att se positivt på saken: Visst ser jag framstegen också. Har inte haft ångest på .. minns inte ens när! Min vardag just nu är helt fri från ångest. 100 %.

Och förresten så tror jag det är omöjligt att säga var gränsen mellan sjuk och frisk går. För egentligen tror jag samhällsklimatet, idealen och kraven är det som är sjuka – inte jag. Världen kunde ta lite sjukledigt, pah!

Meeeen precis som med med tomma kylskåp, stängd affär och scones. Mycket gott kommer att komma ur detta. Var så säker.

Droppen.

Tjo-ho-faderittan, så gick en helg igen utan att jag ens hann reagera.

Vet inte om jag riktigt kan påstå att jag har vilat. Det finns faktiskt inte alltid rum för vila i ett liv som förälder (i synnerhet sådana gånger när förälder nummer två åker bort och kommer hem först när han vårdats klart på sjukhus). Nå, jag har gjort mitt bästa under tiden. 

När man är hemma och kopplar bort allt som har med jobb att göra inser man ganska snabbt att det finns massor i livet förutom jobb. Som liksom ”bara händer” där vid sidan av. Trots att jag inte jobbar har jag fullt upp, känns det som. Det är ju hela tiden något som måste skötas eller styras upp. Prylar som går sönder, barn som måste skjutsas, saker som måste köpas, kläder som måste tvättas och mat som måste göras.

Nu när man måste banta ner och tacka nej till det mesta (förvisso kan man t.ex inte skita i att göra mat) fattar man inte riktigt att man någon gång hann jobba också. 

Det är ju inte konstigt att man blir trött i hjärnan.

I synnerhet om man redan är lite trött i hjärnan.

Eftersom jag var den enda föräldern som var frisk nog att gå utanför hemmets fyra väggar den här helgen kände jag i morse att jag måste aktivera mina stackars barn. Helst redan igår. Så vi gick och såg ”Finding Dory” på bio. Så mycket för lunginflammationsvilan, säger ni. Ja ja ja. Men försök själv leva med mitt dåliga föräldrasamvete. 

Kände stark samhörighet med Dory. Ni som har sett filmen vet att hon lider av minnesförlust. Inte fullt lika hopplös är jag, men mitt minne har varit förfärligt den senaste tiden. Det var egentligen minnesförlusten – och det faktum att jag tappade ord (fick ibland söka jättelänge innan jag hittade rätt) och drabbades av blackouts när jag pratade som gjorde att jag till slut tog mina nuvarande symton på allvar.

Har jag redan berättat vad som var droppen? 

Jag var ensam med barnen på Soltorpet och det var hög tid att tillreda lunch. Jag lade på stekpannan och stekte gårdagens potatisar och kokade några knackisar till. Hackade lite sallad däremellan. Mitt i salladen ropade Matheo utifrån studsmattan. Eftersom jag inte uppfattade vad han sa stack jag ut huvudet genom dörren för att höra. Han behövde hjälp med något som krävde att jag sprang dit (meck med skorna).

Någonstans där mellan terrassen och studsmattan hann jag glömma att jag höll på med maten (Dory hade gjort det samma). Så jag tackade glatt ja till en fotbollsmatch (barnen har uppfunnit en ny sport – fotboll på studsmatta). Först en halvtimme senare blev jag trött och gick in för att dricka. ”Åh herregud, varifrån kommer all denna rök?!”. Inte ens där kom jag ihåg att jag faktiskt hade lämnat köksbestyren vind för våg. Det var rök i hela köket och semi-fire i stekpannan. 

Ja, det var förskräckligt. Hade så monumentalt dåligt samvete. Hade kunnat bränna ner hela skiten. Tänk om jag hade kommit in och allt redan hade fattat eld. 

En sån (farlig) människa vill jag faktiskt inte vara.

Ryser ännu. Även om det var många veckor sedan det hände.

Mina fina, fina familj. Vill aldrig mer bli sån.

 

come to finland

IMG 0727

sami

Snabbt, snabbt, snabbt.

Det är alldeles för tidigt för att dra slutsatser och att ens försöka påstå att jag har lärt mig något av den här tiden hemma (precis allt är som förr i den här hjärnan). Däremot noterar jag saker och ting som jag kanske inte hade märkt om jag fortfarande höll på som förr.

Som det här med att jag känner att jag alltid har bråttom överallt. På morgnarna får jag verkligen hejda mig själv från att springa till bilen när jag har kastat av Milea på dagis. Herregud, jag har ju ingen tid att passa! Jag ska bara hem .. till min egen säng. Jag måste faktiskt inte skynda. Tvärtom. Istället övar jag på att gå riktigt långsamt. Söndagslångsamt i åttioårstakt.

När jag går och handlar får jag verkligen hålla tillbaka löpsteget mellan hyllorna. Allt måste inte ske så effektivt som möjligt. Jag vinner absolut ingenting på att småspringa över parkeringar. 

Har också noterat att jag alltid (och då menar jag alltid) har exakt koll på vad klockan är. Även om jag inte har sett på klockan de senaste två timmarna kan jag ändå med 5-10 minuters felmarginal säga vad den är.

I och med det räknar jag alltid ner till följande programpunkt. ”Nu är det 45 min kvar tills jag ska hämta Matheo”. ”Nu är det 17 minuter tills jag måste starta”. ”Nu är det tre timmar och femton minuter kvar tills jag måste lägga barnen”. Det är en urstörig grej som jag verkligen vill SLUTA med. Så onödigt att hålla på och stressa sig på det viset (tror också det har eskalerat de senaste månaderna när jag inte riktigt har kunnat lita på mitt minne – att ständigt påminna mig har blivit ett sätt att hantera min glömska).

All den här ologiska och onödiga tidspiskan som finns inuti mig – den vill jag varsamt lägga i en Siwa-påse och kasta djupt ner i sopcontainern på gården. Längtar SÅ till den dagen när jag ba kan flanera runt i snigeltakt (helt naturligt utan att jag måste påminnas). Tänk om det skulle komma en dag när jag glömmer tiden!

Att ha brådis måste verkligen vara en av världens sämsta känslor, va?

Tog mig samman. Mötte världen.

Ni skriver så mycket intressant i kommentarsfälten här. Orkar inte riktigt svara till er alla, men jag läser, nickar, hmm:ar och aha:ar mig här i sängen. Tycker om när ni delar med er av era personliga erfarenheter, viktigt att se att vi alla dealar med det här på olika sätt. Det finns inte ett ultimat sätt att rida ut stormen, utan det finns ett unikt sätt för alla. 

Två dagar av soffligg har passerat. Jag har på riktigt bara vilat. Eller nåja, vissa saker måste man förstås göra (skjutsa barn och göra mat etc.) eftersom Sami är i Marocko på jobb. Men annars har jag verkligen försökt ligga stilla. Men alltså jeeez så jag är urusel på att vila utan dåligt samvete (känner mig SÅ onyttig). Tydligen är vilandet också en konstform som behöver träning. Jag har en lång väg att gå innan jag kan ligga en dag utan att det brinner i skallen.

I dag höll jag på att gå i bitar när jag såg framför mig en tredje dag av total tristess, så jag flög i taket av glädje när Ingman föreslog en kaffe på Ärran. Mellan roskisen och skylten finns två stolar som man kan .. eh .. njuta i utanför. Jag åt en Dallasbulla och lämnade in mitt livs första lottorad (kommer så att vinna, känner det i hjärtat). Gick via bibban. Lånade en Wennstam-deckare.

Någon jävla stimuli får en väl unna sig, tänker jag.

Blev riktigt pigg och glad av utomhusluften och ett vuxet samtal.

När jag kom hem tänkte jag ”aaamen har jag en gång klätt på mig kläder som man täcks vistas i bland folk får jag väl ändå passa på” och så gick jag en sväng till loppis också. 

Där vann jag storslam. Hittade mina drömmars höstskor (se bild nedan). Gubbloafers i lack. Helt oanvända. Och två exemplar av 90-tals klassikern Mensboken för en euro styck (Mens-Jenny ska såklart få den ena). 

Ja, och nu ska jag bara ligga resten av kvällen. Se hur kroppen reagerar på min superaktiva dag (som egentligen bara varade dryga två timmar, men som jag misstänker kommer resultera i en tuffare aktivitetskrabbis än jag tror).

 

2016 09 22 05.16.43 1

 

Krigsutrustning.

Har försökt sova hela dagen.

Har misslyckats alla gånger.

Har lyssnat på två poddar om utmattningssyndrom. Försöker lära mig och förstå. Även om jag kanske borde vila, vila, vila. Men efter att ha stirrat tillräckligt länge i taket får jag spel. Rastlösheten äter mig inifrån. Måste pausa vilandet.

Överallt läser jag att det är folk som verkligen trivs och brinner för sin uppgift som bränner ut sig. De starka, stresståliga, positiva som blir sjuka. Den har vi hört förut, va?

Har alltid vetat att jag ligger farligt nära riskzonen. Problemet är att det ligger i min natur att gasa (plattan i mattan, godammit!) och leva i framåtrörelsen. Det är ba sådan jag är. Sådan jag alltid kommer vara.

Däremot hade jag gärna ändrat på det faktum att jag för cirka fem år sedan kom dåligt rustad in i en bransch som kräver krigsutrustning för att överleva. Der är inte direkt så att någon kommer med varningsklockan när man är stresstålig, positiv och ambitiös – tvärtom. Det är ju exakt de egenskaperna kom krävs – och de egenskaperna som uppmuntras – för att man ska palla trycket.

Det blir väldigt ohållbart när man till på köpet är en person som gärna vill vara alla till lags, alltid ställa upp. En som är livrädd för att göra folk besvikna.

Såklart att jag ska vara just exakt här nu.

Var annars?

 

2016 09 21 05.04.52 1

Zzz.

För varje dag som går blir jag bara tröttare.

Ju mer jag slappnar av desto mer väller den över mig.

Den absurda tröttheten.

Jag är så trött.

Så trött. 

Så trött.

Så trött.

När jag har fört barnen på morgonen ligger jag helt utslagen i sängen i timmar. Kan inte fatta att jag bara för några veckor också duschade, sminkade, omsorgsfullt valde kläder och därtill slängde på åtta timmar jobb. Totalt otänkbart nu. 

Allt jag gör kräver så fasansfullt mycket vila.

Och ändå blir jag tröttare.

Och tröttare.

Zzzz.