Etikett: Utmattning

 

Jag har sagt det högt så pass många gånger de senaste dagarna att det börjar kännas hanterbart. Ännu för någon dag sedan var det en himla massa stammande och mumlande när jag skulle säga något så harmlöst som ”jag är sjukskriven nu en tid”. I dag kan jag nästan säga det högt och klart, med pondus. 

Däremot känns det fortfarande motigt att säga att jag är sjuk. Att vara sjukskriven är lite mer soft. Vill inte riktigt erkänna faktum, att jag faktiskt är sjuk. Drar mig för att formulera min smärta – både inför mig själv och inför andra. 

Dessutom vet jag exakt varför. Och när den rationella sidan av mig hör orsaken skakar jag på huvudet och säger ”come on,  så där är det inte”. Men jag är egentligen liiiivrädd för att ingen ska ta tro mig och ta mig på allvar. Jag menar, om inte ens jag har tagit mig själv på allvar hittills – vem sku? Så rädd att omvärlden ska se på mig med samma stränga blick.

Jag fasar för att omvärlden ska tro att jag är lat och omotiverad. Att jag hittar på, överdriver och – gud förbjude – vill dra ner på tempot. Jag vet att rädslan i de flesta fall är obefogad, men likväl flyger den runt i huvudet ibland. Ungefär som det var en dödssynd att vara lat och omotiverad (obs, det är det inte!).

Lika mycket fasar jag för min egen ovisshet. Kommer jag någonsin att orka mera? Kommer jag ens att vilja? Kommer jag att palla?

Vad händer med mig nu när jag tänder av ordentligt? 

 

Tack för alla kommentarer. Här, i min mejlbox, på Facebook, i postlådan, överallt. Tack för att ni tar er tid att paja.

”Du är inte ensam”, säger många. Och det vet jag. Vi är många som trampar vatten. Som sjunker och flyter om vartannat. Vet inte hur det är med er, men det tröstar inte. Tycker det bara gör saken värre. Att jag redan i tusen och tusen år har vetat att det ska gå så här för mig (och lika många medsystrar). Vi vet alla. Och ändå går vi hit.

Det skulle ha varit hundra gånger bättre om jag hade varit ensam med det här. Den första. Men nu är jag inte det, utan var och varannan går ner oss i stressdiket. Gasar för fullt fast hela systemet alarmerar. 

Har en längre tid känt att något inom mig försökte säga något. Men det var totalt omöjligt att uppfatta vad.

 

Magkänslan skrek.

Kroppen skrek.

Förnuftet skrek.

Självkritiken skrek.

Optimismen skrek.

Rädslan skrek.

Viljan skrek.

 

Hade ingen jävla aning om vad någon av dem försökte säga. De pratade jämt i munnen på varandra – med motstridiga budskap. Oftast var det viljan och optimismen som orkade skrika högst. ”Du vill, du orkar, du pallar visst!”.

Och det var nästan alltid sant. 

Tills kroppen inte längre orkade tjata i grupp.

Och gick hem.

Kapoff.

 

Alla som någon gång outat en graviditet eller skilsmässa eller vad som helst som betyder något i en blogg vet hur mycket man väger orden innan man säger dem högt. Det är samma sak nu. Jag skriver, raderar, skriver om, raderar. Men förr eller senare måste jag väl ändå säga dem. Och någon gång kan jag förhoppningsvis säga dem utan att det stinger till av en massiv besvikelse i hjärtat. Och det här är väl en bra arena för den typen av träning.

Jag är sjukskriven. Nästan två månader ska jag vila. Bara vara hemma. Inte jobba. Inte träna. Inte någonting.

Ja ja ja, jag vet att jag inte ska skämmas och bla bla bla. Men lättare sagt än gjort. Man vill ju vara en klippa och en superstar. Inte vara den som bryter ihop. Men jag kan inte jobba när jag har förlorat stora delar av mitt närminne. Jag måste helt enkelt vila.

Nu har jag sagt det. 

Skönt.

Dog inte ens.