Mera vanlig vardag.

I går var det söndag och vi låg i diverse soffor och stolar och uttråkat gnällde om att det inte fanns nåååågot att gööööra (enades i alla fall om att det skulle bli riktigt okej att komma tillbaka till skola och jobb – och hör och häpna: dagis!).

Jag låg och läste gamla blogginlägg och överraskades av hur många skabbiga – och uppfriskande – vardagsbilder vi klämde in i bloggarna förr. Det svämmade över att okammade miljöbilder i den här bloggen. Sånt som man så lätt glömmer nu för tiden. Jag  har blivit så texttung de senaste åren – på gott och ont kanske. Men saknar ändå det där att se hur det såg ut hemma. Och hur vi såg ut. Och hur vi stökade.

img_7824

Så jag klev ur min soffa och tog några bilder på hur vi bor nu. Och när jag såg på bilderna i kameran fick jag ett plötsligt infall och fick för mig att vi ska testa gardiner i det här rummet. Drog på mig en mössa (för att dölja den rastafiering som pågick uppe på mitt huvud) och hoppade i stövlarna och fräste iväg till en affär för att köpa gardiner. Har sällan långt från tanke till handling.

img_7848img_7855

En timme senare hade vi gardiner upphängda, men eftersom jag är en stor vän av cliffhangers låter jag er hållas i den oliiiidliga spänningen. Kan i alla fall avslöja att det inte blev sammetsgardiner som jag hade hoppats på. Men orka vänta och webbshoppa sig. Tog en snabbare nödlösning. Vill jag ha nåt, så vill jag ha det NU. Helst redan igår. Ska visa er snart!

img_7853

Och här vi som vanligt husets själ och hjärta. Den fantastiska bokhyllan som Elsa Möbel har gjort. Mycket här i livet är jag nöjd med – och den här omfattar verkligen det. Borde kanske styra om den inom kort. Ibland får jag feeling och färgkodar in i minsta detalj. Nu ser jag att det har slarvats en del (vilket ofta händer när nya böcker kommer in). Vad händer till exempel uppe till höger – kan den hyllan bestämma sig för om den ska vara röd, orange eller rosa?

img_7862

Och sedan trampade jag mycket olyckligt in i Mileas kapla-bygge (högljudda vrål uppstod). Ända sedan Matheo gick på eftis för några år sedan har barnen önskat sig kapla-pinnar och nu råkade det sig så väl att jag hittade en oöppnad förpackning på loppis några dagar före julafton. Ofattbart att de tycker något så enkelt är så roligt. Tror jag betalade 4 euro för hela lådan. Sånt kap. Så little euros, så much freetajm.

IMG_7883.jpeg

Byggmästaren blev lite gladare när ett annat loppisfynd äntligen hade torkat över natten. ”Wow – det här är heeeelt min stil, mamma!” sa hon när visade den här igår. Sportigt och blommigt är kanske nyckeln till den? Höll på att lägga den tillbaka i hyllan när jag såg att den var hela 5 euro. Men ångrade mig, tack och lov.

Så gick en söndag, så gick ett jullov!

Skala bort livets beståndsdelar.

Jag skrev ju om trötthet häromdagen, om att man inte ska låta tröttheten bli ett normaltillstånd (även om det kanske är fel årstid att påstå något sånt, just när det är som mörkast och allt känns mer eller mindre hopplöst). Men som vi alla känner till så är det ändå en milsvidd skillnad mellan vintertröttman och utbrändhetströttman. 

Jag vet inte hur noga ni öppnar kommentarsfälten i den här bloggen (gör folk sånt längre, läser kommentarer?). Men just under det inlägget fick jag en bra fråga:

 

”Usch ja! Jag undrar; Vad skippar man om man redan tycker att de yttre ramarna är avskalade? Jag har varit på vippen att bli ordentligt utbränd i snart ett och ett halvt år. Har tre barn, 7,9 och 11 år. En man som jobbar skiftes, jag själv jobbar 70% och älskar mitt jobb. Försöker skala ner på allt; hobbyn, städning, matlagning osv. Jag kan ju inte bara ligga på soffan med barnen och mår också bra av att röra på mig och vara ute. Är det ”endast” att fortsätta jobba med det inre som gäller? Blir tyvärr lite provocerad av alla som skriver skala ner, avboka, tacka nej. Finns inte så mycket mer jag kan hoppa över. Önskar konkreta exempel på vad ni andra lämnat bort i ert liv.”

 

Jag svarade redan på den frågan i kommentarsfältet (nå, ni kan läsa där vad jag skrev). Men kortfattat sa jag ungefär att man inte kan skala bort livets beståndsdelar i det oändliga. Småbarnsåren är tunga hur man än vänder på steken. Och man kan ju, precis som frågeställaren skriver, inte bara sitta inne och överleva (det om något är ju ett skit liv).

Att jobba med det inre är säkert viktigt det också, men jag tror faktiskt inte att det är någon räddare i nöden. När det kommer till utbrändhetströttman så tror jag på konkreta handlingar i vardagen. Vad som behöver stuvas om i ditt liv vet bara du själv. Men det som jag tror har varit räddaren i min egen nöd är det faktum att jag har prioriterat tre viktiga punkter. 1. Fler ensamma hemmakvällar i långkalsonger 2. Mera halvfabrikat i matväg. 3. Max en hobby per barn. 

Jag har tidigare varit en extremt social varelse. Jag älskar fortfarande folk, men märker att jag mår sjuhundra gånger bättre när jag får ladda mig lite oftare. Med böcker, med egna skriverier, med poddar, i långkalsonger. Man måste inte delta i varje social aktivitet som erbjuds. Man måste inte heller ha gäster varje ledig helg. Och man kan äta lunch hemma framför datorn. Nudlar, om man så önskar.

Maten, ja! Punkt två. Jag vet att barnen förtjänar näringsrik och bra mat när de växer och lägger grunden för allt, men alltså ingen dör av fiskpinnar nu som då (ja nå, det skulle vara fisken då). Man får äta knackisar. Man får äta spenatplättar. Och vad man nu gillar. Matlagning är så fruktansvärt boring och tidskrävande i vardagen. Är helt säker på att det vi äter duger. Som förälder kan man inte överprestera på alla områden (eller jo man kan, men till vilket pris?). Jag kanske inte maxar tallriksmodellen alla dagar, men å andra sidan läser jag massor för mina barn. Här får man bara vara sträng med sig själv och säga: KLART SOM FAN ATT DET KUNDE VARA BÄTTRE, MEN NU ÄR RESURSERNA INTE OÄNDLIGA. BASTA!

Och så sista punkten. Om att det bara förekommer en hobby per knopp. Här tycker jag det kan vara bra att minnas att när det kommer till hobbyn så ska hela familjen må bra. Eller det gäller egentligen alla punkter. Man behöver se familjen som helhet. Vad innebär det för hela puljun om alla har en massa hobbyn varje kväll? Det är inte så att det här är en egoistisk grej (typ ”jag är utbränd, så jag orkar inte skjutsa runt på mina barn”), utan jag vill också att barnen ska få den vila de förtjänar. Jag tycker de behöver slappa kvällar – också. De har så himla mycket action i livet ändå. Vill lära dem vikten av vilan. Att en uuuurtråkig kväll hemma inte är en kväll förgäves, utan något man som människa behöver för att orka må bra.

Nå, er tur – vad tror ni angående den här frågan?

Varm i magen. Kall i magen.

Har ni tänkt på att mycket här i livet hänger på riktigt, riktigt små saker? Små gester, små ord, små handlingar kan förtrollas till något stort om det vill sig riktigt väl. Det är så himla lätt att rubba någons humör, antingen åt det bättre eller det sämre hållet. Ni vet, en pikipikiliten gest kan göra en SUPERGLAD och en lika pikiliten gest kan göra en SKITARG.

Nu ska tant dra två exempel.

För omväxlingsskull ska vi börja med det goda.

Här kommer vi nu få att ta del av en situation som pågick i max en minut och resulterade i att två främlingar log varmt mot varandra varpå den ena sa ”tämä oli kyllä uskottoman ystävällinen teko, suurkiitokset sinulle!” och brummade iväg med stora glada vinkningar genom vindrutan.

Den första snön hade fallit och solen sken snällt över Brändö. Jag och vagnen strosade förnöjsamt fram längs Kaptensgatan på väg hem från en poddinspelning. Snömängden hade överraskat oss alla och bilarna var inplogade lite här och där. Lite längre fram på gatan gick en äldre dam med käpp, i en mycket försiktig färd mot sin insnöade bil. Sakta haltade hon fram. Snömängden i kombination med bristfällig rörelseförmåga gjorde detta mycket arbetssamt. Att få fram bilen ur snön skulle antagligen bli ett långt och tidsdrygt projekt. Det såg vi på långt håll.

Se en pienestä kii, som finnen skulle säga. Så jag frågade om damen händelsevis råkar har en bilskrapa och en spade. Tanter är ju tanter, så hon försökte såklart säga att hon absolut inte behöver hjälp. Hon klarar sig, hon klarar sig. Men små gulliga tanter ska inte behöva kämpa i snö när det finns starka 30-åringar i närheten. Så jag sa att hon ska starta bilen och sätta sig där medan jag jobbar. My sov ju gott i vagnen, solen sken och som vi har läst i vetenskapliga artiklar: ”det enda som bevisligen gör en människa lycklig är att fokusera på andra”.

Så jag grävde fram hennes bil ur snömassorna, skrapade hennes rutor och hur det slutade vet ni redan. 

Bra fiilis i magen ända hem. Ny kompis att hälsa på i Siwa. 

Så enkelt att skapa god stämning i två liv.

Nå, så har vi det motsatta. 

En situation som pågick i bara 15 sekunder och slutade med att jag irriterat stormade ut från butiken och sa ”nå, skit i det då, jag tänker inte ändå handla här” (vilket ändå är HÄPNADSVÄCKANDE för en så konflikträdd yngling som jag).

Det var en helt vanlig förmiddag i ett mammaledigt liv. Jag färdades i bil, också den här gången, på väg från en poddinspelning. Jag parkerade min bil på Lidls parkering och grävde efter småslantar i plånboken för att lösa ut en kundvagn. My sov i bilstolen, som för övrigt är den tyngsta bilstol jag någonsin träffat på. Mina barn brukar fråga varför jag har så blåmärkiga lår – och det är för att bilstolen är så fruktansvärt tung att den gör mig alldeles blå längs benen när jag bär den. 

Jag hittade dessvärre inga mynt, så jag tog bilstolen under armen och kånkade mig in till kassan. Tänkte att jag får fråga efter ett sånt där litet plastmynt, så jag får loss en vagn. Skulle ju trots allt storhandla big time. Köade i några minuter. När det äntligen var min tur frågade jag:

– Tjohejsan svejsan, nu är det så illa att jag inte råkar ha med mig nåt mynt till kundvagnarna där ute. Och min bilstol är helt uuuurtung, skulle jag få låna ett mynt?
– *kassapojken känner på sina fickor* 
– Alltså jag menade ett sånt där litet plastigt, som brukar finnas i kassor, du vet?
– Ööö nä, vi har inga.
– Oj nej, kanske ett mynt då?
– Öö nä.
– Men alltså snälla, jag ska handla MASSOR (här kan ni föreställa er att jag gör stora cirkar med armarna). Säkert för 100 euro! Snälla ett mynt? Lovar jag ger det tillbaka sedan! Det är helt omöjligt för mig att handla med den här klimpen!
– Ööö nä.

Assååå här kom det redan rök ur mina öron. Fattar att det är hård kontroll på kassorna these days, men någon liten empatisk vänlighet kan man väl ändå förvänta sig när en stackars småbarnsmamma (med blåmärksframkallande tunglast!) frågar efter en femtiocentare. Nå, hur det slutade vet ni redan. SOM jag svor inombords. Tycker det är SÅ piss när folk inte ens anstränger sig pikulite.

Högt blodtryck i bilen på vägen hem. Mumlade om bojkotter för mig själv och morrade mellan spända käkar. Eller hem och hem. Eeehehe. For ju till Lidl i Stenhaga istället HAHHA. En är ju inte så bra på långvarig ilska och konsekvenstänk. 

Nå, hur som haver. Tänkte bara tipsa er om att vara snälla i dag.

Eller som någon självhjälpsbok från 2005 kanske skulle säga: VÄLJ GLÄDJE!!

Se on pienestä kii. 

 

2017 11 08 01.57.54 1

Rutinen, rutinen.

Tack för all feedback. Tant blev nästan löjligt glad. Ni (era galna dårar) önskade er mera vardag här i bloggen. Fast det kan jag ju kanske förstå. Har ju alltid sagt att jag tycker det är allra bäst att läsa om vad folk tänker på, vad folk tycker, vad folk äter, vem folk träffar, vad de klär på sig och vad de gör efter jobbet. 

Dessvärre har jag ju varken sällskap, jobb eller kläder just nu, men jag har nu i alla fall tänkt lite (hahaha, I wish). Och här kommer nu bebivardag deluxe:

Har nu för tredje dagen i rad gjort samma sak med My (blev just stolt när jag insåg att jag kanske fått till EN RUTIN!). När jag har skjutsat stora barnen till skolan har jag rullat ut henne på balkongen – och där har hon sedan sovit i tre, fyra timmar.

I dag kändes morgonen så kall att jag fick kasta ett extratäckte på. Man hörde riktigt hur hon suckade nöjt och belåtet. Men vem skulle INTE njuta av att få rullas ut i massor av sköna kläder och täcken och sedan sova utomhus i frisk luft? Fattar inte varför man inte gör det åt sig själv. Bäddar en myshörna på balkongen och ba ”mmmm.. zzzzz…”. Nå, istället har jag ägnat mig åt återhämtning i andra former. Som att blogga, duscha, slösurfa och tömma diskmaskinen. Dagens stora höjdpunkt blir väl inte mer spännande än att testa ett nytt silvershampoo jag köpte i Rewell center igår.

Nåja ja ja ja, ville ba skryta om det där med rutinen. Ni ville ha bilder på bebisar också. Här är pre-powernap och post-powernap. För övrigt vill jag säga att den där vita merinoulldräkten från Kela-lådan är fullkomligt ljuvlig. Synd att den inte finns i alla storlekar.

 

2017 09 25 09.27.38 3

2017 09 26 01.42.03 2

 

Vardagsbloggen, over and out.

Finland, I love you.

 Jag vet inte hur många gånger per vinter man hör om folk som vill (nej, tänker!) emigrera på grund av mörkret och kölden. ”Det här är fan i mig sista vintern. Nu får det vara nooog!”. Och ni ska veta att begreppet ”folk” också innefattar mig själv. Jag utgör tyvärr inget undantag.

Det är lite som när juni kommer. Går ju knappt att beskriva galoppen som man tar till första gången glassbilens melodi skräller genom parkerna. När grannens grilltändvätska smyger sig genom staketet. Herregud, den första korven! Halloumin! Solen som lovar så mycket över Vikingastranden att man knappt hinner raka benen innan barnen har knäppt cykelhjälmarna.

Man bränner sig så brutalt att det svider i kinderna flera dagar efteråt. Och man klagar inte ens. Istället packar man picknickkorgarna så ivrigt att man till slut måste ta bilen. Och plötsligt har man hela grannskapet i trädgården innan man ens hunnit säga ”lonkero”. Sena nätter med brasa på sommarstugan. Flytvästar. Grillbiffar. Bruna ben och ständigt på väg någonstans. Båtutflyter. Sommartorg. Terrassfester. Alla kompisar i semestermode. Prata långt in i natten. Sova halva fömiddagen.

 

image95

image133

image102

image135

image97

image101

image98

image99

 

Men så kommer det en dag när man lite i smyg önskar sig lite moln. Så man för en gångs skull hann tömma diskmaskinen. Barnen saknar tyglar och där det en gång fanns rutiner finns nu brunbrända snorungar som har levt på kex i fyra dagar. Så småningom smakar korven mer mjöl än kött. Myggbetten kliar. Man längtar hem. Inga rena underkläder och ingen jävel som svarar i telefon. Och just när man packar upp den fjärde mögliga strandhadduken för veckan – ja, då faller 1 liter sand ut i badrummet.

Nu fan får det vara nooo-og!

Och precis i den stunden blåser en liten kall bris in från havet. Kräftsäsongen inleds. Marshallerna plockas fram. Skolorna börjar. Stryka vit skjorta till jobbet. Löven faller och det prasslar i trottoaren när vi entusiastiskt cyklar till jobbet. Jeans! Sneakers! Strumpor! Vardag, bästa bästa vardag.

 

image127

image104

image103

image132

image120

image105

image107

 

Ordning i räkningshögarna! Grönsakssoppa. Mexikansk gryta. Nyutkommen pocket! Idol till fredagsmyset! Jogga i sval kvällsluft, aaaah. Dinnerparty och playdate och nya fritidsintressen. Skål i rödvinet! Barn som spelar fotboll och bananer i baksätet. Brottning, gym och aktivitet. Plötsligt är hjulet i rullning och kvällarna blir allt kortare. Snabbt snabbt snabbt hämta på dagis. Snabbt snabbt snabbt spagetti och maletköttsås. Vart far alla dagar? Fiskpinnar, dåligt samvete och jobba övertid. Tidiga morgnar, barn som somnar vid middagsbordet och himlen som varit svart i flera veckor. Mördande, förlamande trötthet. Medvetslöst snyftar man uppgivet:

Nu faaaaa-an får det vara nooo-og!

Och just då svämmar Twitter över: SNÖ! Stora flingor singlar sakta ner över stan. Pulkorna fram! Barn som skidar med skidorna i kors. Ljuset! D-vitamin! Varm choklad (nå, minttukakao). Och hela familjen som tjuter av skratt när moroten placeras i snögubbens mittparti istället för i ansiktet. Söndagspromenader över isen. Resor långt bort. Ruka. Stickad tröja, Ullmax och ugnslax till middag. Krispiga förmiddagar i solen mot garageväggen.

 

image123

image136

image112

image124

image113

image128

 

Men så fryser centrallåset i bilen och barnens skridskor är för små. Elräkningen orsakar huvudvärk och vem kom på den dåliga idén att ens försöka ha fritidsintressen? Till på köpet den där jäveln till gård som inte skottar sig själv. Och följande morgon är det plusgrader. Sura handskar, våta skor och vinden som pissar i motvind. Och det där solpudret som du omsorgsfullt kletade på för att över huvud taget kunna uppfattas som levande – ja, det flöt bort i ett monsunregn innan du ens hann över Brändöbron.

FÖR I HELVETE NU FÅR DET VARA NOG!

Och just innan man medvetet slungar sig ur en skidlift med skinnmössan före – ja, då börjar Melodifestivalen! Och Siwa har tulpaner! Eftermiddagssolen når utanför kontorstid! Tunnare jacka! Vbl-reportarna dricker kaffe på takterrasen. Folk på stan börjar le. Legoland i sommar kanske? PANG så är det islossning i Kyroälv.

 

image126

image116

image117

image131

 

Kinderägg! Dags att ta fram cykeln! Vårstäda! Tvätta fönster! Solnedgångar i färg! HERREGUD, LIVET! Och den där första morgonen när du upptäcker att du inte behöver vantar! Krokusar, mjöd och tranorna som skränar in över åkern. Ny musik i hörlurarna, nytt flow, nytt hår! Och plötsligt står 70 måsar i en roskis utanför McDonalds. Och man är inte ens irriterad!

Vet ni vad jag menar?

Finland – inte är det ju enformigt inte.