Rapport från vecka 27.

90 dagar kvar, säger min gravidapp denna livlösa, kalla torsdag i april. Man kan alltså snabbt räkna ut att det återstår tre månader av denna parodi till graviditet. Ja, det är ungefär så som jag ser på den. Det här är ingen graviditet – det här är bara en parodi.

Det enda som fattas är att någon snart kommer in, pekar på dolda kameran och skrattar ”skoja ba, det kommer ingen baby på slutet heller”.

Mina tidigare graviditeter har varit såna drömgraviditeter i jämförelse. Den här gången har jag haft alla typiska besvär man bara kan drömma om. Har inte kommit undan en endaste en hittills. Dåligt psyke, hyperemesis gravidarum, foglossning, dåligt hb, urinvägsinfektioner, blodtrycksfall, halsbränna, förstoppning, ryggbesvär, benkramper, restless legs, domnande mage och ångestfyllda mardrömmar. Och spyr jag riktigt aggressivt så kissar jag på mig. Mmm, säger ni och myser.

Jag sitter mest och rullar tummarna i väntan på diabetes och havandeskapsförgiftning (har helt kallt skiftat från om till när). Sedan har jag väl bockat av allt det där vanligaste. Mycket hinner ännu hända på tre månader. 

En sak börjar jag dock misstänka redan nu. Eller misstänka och misstänka, det är en vild och huvudlös gissning. Något inom säger att vi kommer att köra en till sätesförlossning till (att bebben gör entré med rumpan före, istället för huvudet). Har inte ens enda gång känt sparkar uppåt, så där som folk gnäller att det sparkas i revbenen. Alla mina bensparkar kommer långt, långt nere. Inte mig emot, om det går så. Har mycket goda erfarenheter av sätesförlossningar (förutsatt att jag inte får diabetes och 5 kilos bautabebi, haha). 

Å andra sidan är jag bara i vecka 27. Den bökar runt cirka en miljoner ggr innan leverans. Det är för övrigt mitt allra galnaste magbarn, detta. Aldrig varit med om dess like. Känner rörelser precis hela tiden. Och inga svaga sådana. Med tanke på att jag har moderkakan framtill borde det vara svårare att känna rörelser, men icke. Det börjar vara så gott som omöjligt att ligga stilla, för det känns som om babyn gräver ut sig. 

Bonusfakta 1: Skulle det här vara Milkens graviditet skulle jag föda om två veckor (galenskapen!).

Bonusfakta 2: Skulle det här vara Masses graviditet skulle jag åka på två veckor lång solsemester till kanarieö om 5 veckor (att jag flög i vecka 34, fyra veckor före förlossning – ännu mer galenskap!).